Vadå samverkan?

För en tid sedan hade jag förmånen att gästföreläsa på lärarutbildningen vid Göteborgs universitetet. Temat för föreläsningen var Elevhälsa – samverkan och inkludering. I det här inlägget tänkte jag lyfta några tankar ur föreläsningen och vidareutveckla begreppet samverkan.

För vad betyder egentligen samverkan? Varför ska vi göra det och hur samverkar man? Vi talar ofta om det, men vad krävs för att få effekt av det? Och när ska vi göra det?

Vid något tillfälle var det någon som sa: “Samverkar, det gör vi när vi inte längre klarar av att samarbeta”. Kanske inte en helt ovanlig uppfattning, för den interaktion, som i ett personligt ömsesidigt möte, som återfinns i samarbete finns inte på samma sätt i samverkan.  Men både samverkan och samarbete är viktiga ingredienser i skolors arbete. Det är i sammanhang och tillsammans, på olika nivåer, som lärande sker. Att utveckla organisatoriska rutiner för samverkan är därför viktigt. För systematiska strukturer kan  vara ett verktyg och ett led i att bättre lyckas med skolans uppdrag (Jarl, 2017).

Jag har nämnt det förr men gör det igen. Skolans arbetsorganisation utgörs av de grundläggande och stabiliserande strukturer som finns i organisationen, det vill säga själva stommen. När de fungerar väl, med rutiner och strukturer, kan tid och energi i större utsträckning ägnas åt utvecklingsarbete och förbättringsprocesser (Scherp, 2013.) Något som i sin tur kan skapa förutsättningar för en vändning bort från en ensidig fokusering på åtgärdande arbete.

Samverkan skulle kunna beskrivas som när en eller flera personer tillsammans organiserar sitt arbete i en målmedveten process. Ett slag av övergripande gemensamt handlande på organisatorisk nivå. Det inkluderar förutsägbarhet, tydlighet kring mål och syfte och handlar om att olika kompetenser bidrar med olika perspektiv. En pedagogisk rörelse eller förflyttning där relationer värderas och ses som en tillgång (Aspelin, 2011). I Vägledning för elevhälsan står det att samverkan ska användas som medel för att lösa sammansatt problematik på skolan där kompetens från flera olika professioner är nödvändig. Vi förstår utifrån de här orden att samverkan är ett avgörande verktyg eller ”medel” för allt arbete på skolan och i synnerhet för elevhälsans arbete.

Strukturer för samverkan

Samverkan behöver vara mer än bara ett ord vi använder, vi vill ju att det ska vara något vi faktiskt gör.  Ett medel och redskap som i praktiken påverkar det pedagogiska vardagsarbetet. Att omvandla samverkan från retorik till handling kan säkert göras på många olika sätt. Ett sätt kan kanske vara att försöka förstå och bena ut innebörden av begreppet och använda det för att reflektera om och analysera den egna verksamheten. Reflektioner formulerad ur förklaringen av begreppet skulle kunna vara:

Samverkansforum och former – vilka forum för samverkan har vi? Vilka skulle vara bra att utveckla och använda som verktyg för att utnytja olika kompetenser och synliggöra olika perspektiv?

Målmedveten process – på vilket eller vilka sätt sker en process? Eller; hur kan samverkan vara en hjälp och ett medel för att förflytta oss till ett bestämt mål?

Rutin – när behövs samverkan? Hur kan forum bli till stabiliserande strukturer i arbetet? Vad behövs för att skapa en rutin i organisationen?

Innehåll och struktur – vem eller vilka behöver samverka? Vem ansvarar och vilka verktyg kan behövas som stöd för att processen ska leda till att forma ett mål eller ta oss till ett gemensamt givet mål?

Jag ska nu göra ett försök och lyfta in och exemplifiera dessa reflektioner i några fiktivt situationer. De vardagsbeskrivningar jag skriver fram kan säkert vissa känna igen.  Nu är mina beskrivningar bara exempel, klippta ur ett sammanhang och utgör inte på något sätt en helhet. Självklart krävs det ofta mer än bara förändring och utveckling av samverkansrutiner för att förbättra ett tillstånd. Samverkan utan innehåll kan aldrig göras till ett enkelt svar på komplexa svårigheter. Däremot är den process som ingår i samverkan en del och ett verktyg för att förstå samband. Säkert behöver vi förbättra vår kapacitet att samverka inom många områden och på många olika nivåer i det system som skolan utgör. Här tänkte jag lyfta fyra av dem: 1. Mellan skolor 2. Mellan elevhälsa och övrig skolpersonal 3. Mellan hem och skola 4. Inom och mellan elevhälsans professioner.

Mellan skolor

Höstterminens första skoldag närmar sig och i skolan pågår intensiva förberedelser inför skolstarten. På skolans nedre plan sticker rektor in huvudet i ett rum. Han riktar sina ord till specialpedagogen i rummet och säger: ”Vi får förbereda oss på att det kommer en ny elev – redan nu på tisdag. Hen har haft resurs på tidigare skola så…om jag inte hinner hitta någon är det bra om du är lite stand-by, och så…hoppas det är ok?”

I beskrivningen här ovan skulle man alltså kunna påstås att över tröskeln sker: överlämning och planering, utredning av elevens stödbehov och beslut om åtgärdsprogram. Här blir uttrycket  ”fort och fel” inget annat än en underdrift. De anpassningar som borde utarbetats utifrån elevens stödbehov riskeras helt eller delvis att utebli. Åtgärder och insatser formas utifrån antagen och utan hänsyn till sammanhang. Vi kan utan  vidare diskussion förstå att många saker skulle kunna gjorts annorlunda. Om vi fokuserar på vad i förhållande till samverka, skulle det då kunna handla om samverkansformer för överlämningar men även samverkan inom elevhälsan. Former, rutiner och strukturer som ger möjlighet att beskriva och förstå behövs här. En målmedveten processen kopplad till den här formen av samverkan handlar dels om hur vi på bästa sätt kan möta elevens behov men även hur vi kan lära oss mer om eleven. Så reflektioner att ta med sig skulle kunna vara: Hur ser rutiner för det här arbetet på skolan? Vilken eller vilka struktur har vi? Vilka verktyg skulle behövas som stöd? Vilka behöver samverka för att en process ska starta?

Mellan elevhälsa och övrig skolpersonal

En lärare möter skolans specialpedagog i korridoren och säger med uppgiven röst: “Vad gör ni i elevhälsan kring Bill? Det var jättelänge sedan  arbetslaget lämnade över honom till er och vi har inte hört något sedan dess? Alltså jag undrar, eller det gör vi nog alla, vad händer? Vad har ni för plan? Vad tänker ni göra?

För att kunna lösa sammansatt problematik (eller det som skulle kunna utvecklas till dito) måste samverkan ske mellan elevhälsans professioner och övrig personal. Beskrivningen här ovan innehåller precis som den tidigare beskrivningen många olika delar, dimensioner och startar en mängd tankar. Allt från tolkning av skollagen till perspektiv och skolkultur. Men återigen, om vi gör kopplingen till samverkan; vilka förändringar skulle kunna vara nödvändiga att genomföra för att elevhälsoarbetet inte ska behöva se ut som i beskrivningen ovan. Och för att inte arbetet ska starta på en åtgärdande nivå? De flesta som arbetar i skolan vet att elevhälsans arbete främst ska vara förebyggande och främjande. Något som är lätt att säga men svårare att forma i praktiken. Så frågor att ställa sig här – utifrån kravet på samverkan, kan vara: Vilka samverkansforum finns på skolan där olika kompetenser bidrar med olika perspektiv? Finns det en tydlig rutin i organisationen? Vilken struktur för sådana möten har vi? Vilka verktyg kan var till stöd för att samverkan ska bli en målmedveten process?

Mellan skolan och hemmet

Under ett samtal i ett arbetslag diskuterar personalen en elevs skolsituation. Då flera lärare i arbetslaget känner oro för elevens utveckling samtalar de om svårigheter som uppstår under skoldagen. Under samtalet i arbetslaget framkommer det att någon egentlig kontakt med hemmet, mer än vid utvecklingssamtalet, inte skett. En lärare uttrycker också att föräldrarna inte har samma bild av svårigheterna som skolan har: “De säger att de inte känner igen något av det jag berättar för dem – vi är verkligen inte överens här…”

Återigen, en beskrivning med ett innehåll som kan resoneras om ur många olika infallsvinklar. Utifrån samverkansperspektivet blir det tydligt att hemmet och skolan inte samverkar på ett gynnsamt sätt. Att skapa förtroendefulla relationer med hemmet kräver arbete och vi kan inte komma ifrån att det är skolans ansvar att se till att det fungerar. Att hemmet och skolan har, som i beskrivningen ovan, olika bilder av barnet är inte något konstigt i sig, snarare tvärtom.  Eftersom det är utifrån två skilda sammanhang eleven beskrivs. Här finns det istället en fantastisk möjlighet för skolan att försöka förstå vad i hemmet som fungerar och vad skolan kan lära av det. Om de två bilderna istället krockar på ett negativt sätt, finns risken  att de förändringar i lärmiljön som skulle gynnat eleven uteblir. För undvika en sådan utveckling behöver vi se över hur skolan har organiserat samverkan med hemmet, framförallt när det uppstår funderingar kring en elevs skolsituation. Vilka rutiner finns på skolan och fungerar de som ett stöd för att en kontakten med hemmet ska kunna bidra till förändringar för att skapa en tillgänglig lärmiljö? Vem är ansvarig för en sådan samverkan? Hur kan olika perspektiv komma till uttryck? Hur kan samverka med hemmet bli en del av en målinriktad process? 

Inom och mellan elevhälsans professioner

Personal från skolans elevhälsoteam samlas en halvdag i början av sommaren för att utvärdera det gångna läsårets arbetet. Under dagen talar man om hur elevhälsans uppdrag ser ut och om begreppet “främjande och förebyggande” Det visar sig snart att bilden av vad arbetet är och vad det innebär finns det lika många uppfattningar om som individer i rummet. Frustrationen stiger under tiden samtalet pågår och rektor, som medverkar vid mötet, väljer att bordlägga frågan “för att komma vidare med andra viktiga punkter för mötet”.

I elevhälsoteamet i exemplet blir det tydligt att begreppet främjande och förebyggande elevhälsoarbete är något det finns skilda uppfattningar kring. En samsyn kring begrepp (som beskrivs här) är ett redskap som verkligen behöver utvecklas inom skolan. Det handlar inte bara om samsyn kring språket som sådant, utan om hur vi ser på vårt uppdrag. Vilken innebörd vi lägger i det vi är ålagda att göra. Men för att vi ska lyckas i arbetet att skapas samsyn behöver vi mötas och på ett strukturerat sätt tala om vårt uppdrag och i det här fallet elevhälsans. Så frågan är: vilka forum och rutiner finns i organisationen för samverkan kring uppdraget och  arbetet? Vilka strukturer finns och hur ser innehållet ut för att en målmedveten process ska kunna starta som utvecklar elevhälsans arbete? Vem är ansvarig och vilka verktyg kan behövas?

Att konstatera och förstå att det finns behov av utveckling genom samverkan och att inse att det finns behov av att utveckla strukturer för samverkan är ju inte samma sak som att genomföra förändringarna. Ett viktig led i arbetet är ju självklart att på skolnivå föra samtal om hur skolans förändringsarbete ska organisera. Vilken roll har elevhälsan i det här arbetet och vilken roll har specialpedagogen i skolans förändringsarbetet? Den uppmärksamme har även noterat att de beskrivningar som görs handlar om olika nivåer i skolan. Och även till viss del om olika uppdrag. Men det kanske är då det ska se ut – vi behöver samverka överallt i skolan för att förbättra och utveckla den.

Lästips: Specialpedagogens roll i förhållande till organisatoriskt förändringsarbete skriver Anna Bengtsson klokt om här

/Ida N

Referenser:

Aspelin, J. & Persson, S. (2011). Om relationell pedagogik. (1. uppl.) Malmö: Gleerup.

Jarl, M., Blossing, U. & Andersson, K. (2017). Att organisera för skolframgång: strategier för en likvärdig skola. (Första upplagan). [Stockholm]: Natur & Kultur.

Scherp, H. (2013). Lärandebaserad skolutveckling: lärglädjens förutsättningar, förverkligande och resultat. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *