Processkompetens

För en tid sedan läste jag ett inlägg på Facebook som handlade om råd som lärare kan få kring sin undervisning. I inlägget listade skribenten att antal punkter med råd vars syfte skulle vara att förbättra undervisningen eller som stöd till elever i olika situationer. Men inläggets fokus var inte på dessa råd och tips i sig utan på hur arbetet till slut knäcker lärare. Kommentarer till inlägget bekräftade budskapet och de vittnade om en tydlig uppgivenhet och frustration. Jag förstår att inlägget ville rikta uppmärksamhet mot lärares arbetssituation och hur betungande den kan vara i vissa situationer.

Men det fanns något i inlägget som berörde mig som specialpedagog. Som fick mig att fundera kring det ”vi och dom” tänkt som så lätt tar form. Lärare på ena sidan och specialpedagogen på andra. Inget nytt i sig, jag vet. Att det ofta finns ett glapp mellan elevhälsoteamet och den pedagogiska verksamheten i övrigt bekräftar forskning (Elevhälsoarbete under utveckling, 2018, s.99). Det finns inte heller några enkla svar och lösningar här men aldrig någonsin får förändringar av lärmiljö förminskas till att kunna lösas med enkla tips och tricks.

Att vara en bro

Det vi gör behöver vara som svar på de frågeställningar som faktiskt finns på en skola, i en grupp eller kopplat till en individ. Råd som helt enkelt är ett resultat och ett enkelt svar på en mer komplicerad fråga får sällan den effekt som den är avsedd att få. Svar och fråga är helt enkelt inte i synk och kan inte leda till en förändrad förståelse. Här, i arbetet med att förändra, både tänkande och handlande, har vi specialpedagoger en viktig roll. I Skolverkets allmänna råd för arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd står det:

I den specialpedagogiska yrkesrollen ingår att stödja lärarna och medverka i det förebyggande arbetet med att undanröja hinder och svårigheter i olika lärmiljöer inom verksamheten (s. 23).

Men om skolans specialpedagogiska funktion, trots goda intentioner från alla inblandade, är en verksamhet som upplevs distanserad från verkligheten. Ja, då blir det svårt att kunna stödja lärare på ett sätt som leder till förändring. För en tid sedan skrev jag ett inlägg som handlade om tillgänglighet i skolan och kopplade där mina tankar om förändringsarbete till vad forskning säger krävs i skolor och verksamheter för att förbättra tillgänglighet och för att utveckla lärmiljöer. I SKL:s rapport Olika är normen skrivs fyra områden fram som är avgörande i arbetet med förändring:

¤ Öka kunskaperna
¤ Utveckla ett gemensamt förhållningssätt
¤ Skapa arbetsformer för att möta elevers olikheter
¤ Följa upp och utvärdera

Det handlar alltså om att vi först och främst måste få mer kunskap, en kunskap som sedan ska leda till att vi förstår något nytt. Den här nya förståelsen ska sedan forma ett gemensamt sätt att se på det vi gör och ska ligga till grund för nya förhållningssätt. Härifrån kan vi med kunskaper och gemensamt förhållningssätt ta oss vidare till att anpassa och göra förändringar i det arbetet vi gör för att förbättra undervisningen och lärmiljöer. Vi behöver sedan pröva om det vi gör leder oss dit vi vill.

Men precis som allt utvecklings, förändrings och förbättringsarbete krävs mer än goda intentioner. Det krävs mer än tips från en specialpedagog till en lärare och det krävs mer än punktade listor i en bok. Förbättring och förändring kräver att alla på skolan – lärare, skolledare, elevhälsoteam – analyserar den egna verksamheten och intar ett beforskande förhållningssätt. Det handlar om att gemensamt och systematiskt lära sig i och om den pedagogiska vardagspraktiken (Scherp, 2013). Vi får aldrig fastna i tron att färdiga lösningar kommer att fungerar på unika problem – däremot kan vi ta hjälp av och få vägledning utifrån det som fungerat tidigare i liknande situationer.

Professionellt agerande i den specialpedagogiska funktionen skulle jag vilja påstå handlar om förmågan att vara en brygga eller bro. En koppling mellan fungerade och beprövade kunskaper och metoder till de unika situationer som uppstår i skolans kontext.

Att bygga förändring tillsammans

För att kunna vara en sådan brygga behöver den specialpedagogiska uppgiften ha ett större fokus än på snabba lösningar. Det måste istället handla om helheter och om kunskap och förståelse för hur förändringsprocesser går till och fungerar, jag brukar kalla det här för processkompetens. Med tankar hämtade ur idéer om organisationsförändring (Sveningsson, 2015) har jag för att själv förstå vad det är jag behöver ägnar mig åt i min yrkesutövning försökt konkretisera det med liknelsen av ett byggprojekt. Där stegen i ett projektet att bygga ett nytt hus kan översättas till steg som behöver tas för att få till förändring.

Det första steget för att bygga ett nytt hus, handlar om att börja tänka på och skapa en önskan om att vilja göra något nytt. Ibland finns önskan där av sig själv, ibland måste brister med det gamla huset påtalas och i vissa fall måste det gamla huset helt enkelt börja rivas. När önskan har blivit tillräckligt stark och gått från att vara bara något önskvärt till det enda möjliga alternativet kan nästa steg ta form.

I steg två är det dags att börja rita huset, skissa och planera för att huset på bästa sätt ska kunna möta de behov som finns. Ett ritande som ibland kan behöva ta tid eftersom nya behov kan komma att bli synliga och uppenbara i ljuset av den förändrade tanken – ”vi ska flytta”. När skissen väl är ritad och planen för det nya byggprojektet väl är satt, när alla inblandade är överens om att den ritning som tillsammans tagits fram är den bästa kan huset börja byggas. Och från undersökande, efterforskande och formativt planerande kan tankar förflyttas till verklighet och praktiskt görande.

Steg tre handlar om att börja bygga. Ett hus behöver byggas från grunden, det fungerar sällan att börja med väggarna innan grunden är lagd, eller resa takstolar innan bärande väggar är klara. Man kan inte säga att huset är klart för att vissa väggar är resta eller när halva huset uppbyggt. Ett byggprojekt behöver genomföras systematiskt och strukturerat. Ibland kan det gå fort, på några dagar är huset rest i andra fall tar projektet längre tid. Men att det kommer kräva kraft och ansträngning av alla inblandade är självklart och något som måste vara tydligt och öppet kommunicerat.

Det sista steget i byggprojekt är när allt står klart och det är dags att flytta in. Men här, i det här skedet är arbetet långt ifrån över, vi behöver flytta in tillsammans och se till att allt fungerar som tänkt. Gemensamt drifta och förvalta det vi byggt, se till att det som planerades används som tänkt och på bästa optimala sätt. Och här kan vi behöva stanna en stund, boendes tillsammans i det nya huset för att bo in oss, för att gemensamt stå emot längtan efter det gamla (för det kommer infinna sig en sådan känsla). Då är det viktigt att komma ihåg och återskapa känslan i det som startade önskan.

Mitt bygga-hus-exempel får helt enkelt synliggöra det jag bruk kalla processkompetens, förmåga och kunskap kopplat till den specialpedagogiska funktionen som alltså bygger på stegen:

1. Skapa en önskan och förståelse om ett nytt hus – ett aktivt arbete för att få syn på frågeställningar som finns i verksamheten och förvandla dem till en önskan att vilja förändra.

2. Rita ett nytt hus – att tillsammans sätta sig ner för att låta nya tankar ta form, skissa på och rita upp alternativa handlingar i en slags kreativ och lärande möte.

3. Bygga huset – att med utgångspunkt i gemensamma förslag på förändring börja genomföra justeringar i vardagsarbetet. Vi har ritningen som vi gemensamt tagit fram att luta oss emot och bygga utifrån.

4. Flytta in i huset och bo kvar – här måste vi hålla fast vid det nya, låta det få ta tid för förändring att bli rutin men framförallt, utvärdera om det blev som vi trodde och tänkte.

Motstånd som drivkraft

Detta första av de fyra stegen kan vara det svåraste, det handlar om att hitta en gemensamma frågeställningar, gemensam förståelse om att vi behöver göra annorlunda och nytt. Vi måste komma ihåg att tankar på att behöva göra något annorlunda skapar en viss stress och kan förorsaka reaktioner i form av motstånd. Här måste fokus vara att möta lärares i deras egna lärande, för precis som skolan har ansvar att möta alla elever där de befinner sig i sin utveckling för att göra undervisningen meningsfull och effektiv måste lärares professionella utveckling ha samma utgångspunkt (Timperley, 2013).

Det här är ett arbete som behöver göras tillsammans i alla steg med alla inblandade. Förändring sker inte om det inte först finns en önskan eller ett behov. Det är vår uppgift som specialpedagoger att kunna utvärdera och analysera på olika nivåer för att få syn på vad som behöver förändras men framförallt ha förmåga att inducera kraft, energi och förståelse för att förändring behövs.  Och komma ihåg att allt lärande och all förändring behöver grunda i en känslan av begriplighet – ”jag vet”, hanterbarhet – ”jag kan” och meningsfullhet – ”jag vill”. 

Så, råd och tips kan vara bra – men de förändrar sällan utan vidare vår förståelse.

//Ida

Vill du prenumerera på inlägg kan du göra det här!

Referenser:

Scherp, H. (2013). Lärandebaserad skolutveckling: lärglädjens förutsättningar, förverkligande och resultat. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Sveningsson, S. & Sörgärde, N. (2015). Organisationsförändring: hur, vad och varför?. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Timperley, H. (2013). Det professionella lärandets inneboende kraft. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *