En lärande organisation i praktiken

Mitt förra och första inlägg här på bloggen resulterade i respons som jag tänkte resonera om i detta inlägg. Responsen handlade sammanfattande om den distans som kan uppstå mellan skolans specialpedagog (och/eller andra funktioner och roller) och skolans lärare. Den här distansen kan bottna i många olika orsaker och många olika orsaker kan bidra till distansen. Det jag fokusera på här, i detta inlägg, är när den orsakas av upplevelsen att specialpedagogen inte har förståelse för lärares situation och arbetsbörda. Självklart är det inte bara reaktioner kopplade till mitt inlägg som gör dilemmat känt för mig. Frågan om närhet och distans är ofta aktuell på en skola och jag tror att det är viktigt att lyfta den.  Det handlar inte heller om någon utan om något, och ingår som en komplex del i skola och skolkultur. Det handlar i grunden om, och bland annat, synen på lärande,  lärarrollen, specialpedagogrollen, förväntningar och föreställningar.

Skolans stomme

Under mina år som både lärare och specialpedagog har jag upplevt och känt av svårigheterna som kan uppstå när det råder ett ”vi och dom”-tänk på skolan. Eller när den rådande normen på skolan inte innebär att alla jobbar mot samma mål. I en sådan organisation är det inte konstigt om lärare känner att de inte får förståelse, att de inte hinner och orkar ägna tid till att samtala om lärande och undervisning.

Men det behöver inte se ut så. Lärande samtal behöver inte upplevas som ”ännu en sak” som lärare ska hinna med i sin redan pressade arbetssituation. Det går att forma en skola på ett sådant sätt att kollegiala samtal blir ett naturligt inslag i den pedagogiska vardagen. Alla skolor har någon form av stomme, det vill säga de grundläggande och stabiliserande strukturer som utgör skolans grundidé. Det är där förutsättningar för planerande och genomförande av skolans pedagogiska vardagsarbete finns. Hit hör bland annat schema, arbetslag, resursfördelning och rutiner för arbete som utförs på skolan. Det som finns här, i skolans arbetsorganisation, ger stadga, förhindrar störningar, utgör skolans formella ram och pedagogisk helhet. När denna, skolans stomme, har god kvalité med väl fungerande rutiner, strukturer och stabilitet ökar möjligheten för tid och energi att ägnas åt mer utvecklande arbete.

Lärgrupper

Jag har förmånen att få arbeta på en skola i en kommun där lärande samtal genomförs regelbunden och systematiskt. De utgör en del av skolans utvecklingsorganisation. Dessa möten, som sker en eftermiddag i månaden, kallas för lärgrupper. Grupperna organiseras utifrån frågeställningar eller angelägna problem som medarbetarna möter i vardagsarbetet och har behov av att tillsammans samtala om för att lära sig mer om. I grupperna blandas lärare med olika utbildningar och inriktningar, allt från lärare i förskoleklass upp till årskurs nio. Lärgruppen leds av en eller två lärledare som styr och vägleder samtalet med mål att deltagarna ska 1. Dela erfarenheter för att få nya infallsvinklar 2. Förstå och tillsammans finna lösningar på dilemman och problem. De frågeställningar som lärgrupperna utgår från och arbetar kring är alltså frågor hämtade direkt ur vardagsarbetet. Frågeställningarna ligger till grund för den inriktning eller det tema som lärgruppen kommer behandla vid sina träffar under året. Varje nytt läsår formas nya lärgrupper som utgår från nya aktuella frågeställningar.

Vid två tillfällen om året hålls lärstämmor. Här presenteras de nya lärdomar som kommit ut av det arbete som skett under året.  Nya insikter och ny förståelse synliggörs och alla får möjlighet att ta del av dem. Genom det kan nya kunskaper spridas ytterligare. Sådana här lärprocesser, som startar och utgår från angelägna problem som uppstår direkt i verksamheten upplevs ofta som stimulerande och leder till förändring av det pedagogiska vardagsarbetet.

Ett tillåtande klimat

Att samtala om sitt eget lärande och framförallt det som kan upplevas som problem i sin egen undervisning, kräver mod. Det behövs också ett tillåtande och accepterande klimat. Att nå dit som skola, att uppnå en kultur, där dilemman och svårighet i vardagen ses som utgångspunkt för potentiell utveckling öppnar stora möjligheter. En sådan norm finns inte enbart under tiden ett lärande samtal eller lärgrupp pågår. Kulturen finns tillslut med i skolans hela tänk och fastnar i väggarna. Det sprider en trygghet som borgar för – vi löser detta, vi klarar det och inget är omöjligt. Att arbeta som specialpedagog i en sådan organisation ger fantastiska möjligheter. Vanan och traditionen att samtala om svårigheter öppnar upp och tar även bort ”vi och dom” eftersom alla är lika viktiga aktörer i skolans förändrings- och förbättringsarbete. Att använda det kollegiala samtalet för att ta sig vidare när man stöter på problem är självklart och naturligt. De stunderna ses inte som ”en sak till att hinna med”. Ibland behöver ett ämneslag samtala om ett ämnesspecifikt dilemma, ett arbetslag funderar på och har frågor kring hur undantagsbestämmelsen bör och kan tillämpas. En annan gång rör frågeställningen elever i behov av särskilt stöd eller extra anpassningar. Då alla på skolan deltar i detta arbete är också alla lika ansvarig, förväntningen att någon annan ska lösa och fixa problemen minskar. Ett tänk som ger direkta konsekvenser för hur skolan kan lyckas med inkludering.

Det är här den frågvise undrar; finns det då inte några stressade och på grund av arbetsbörda tyngda lärare på denna skola? Lärande samtal råder inte bot på denna problematik. Kollegiala samtal med fokus på lärande löser inte frågor som rör lärares arbetsmiljön.  Däremot förekommer och genomförs lärande samtal ofta och de väljs inte bort med förklaringen att tiden och kraften inte räcker till.

I mitt nästa inlägg tänker jag reflektera om EHM – elevhälsomötet – och om varför det är viktigt.

Referenser

Scherp, H. (2013). Lärandebaserad skolutveckling: lärglädjens förutsättningar, förverkligande och resultat. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Timperley, H. (2013). Det professionella lärandets inneboende kraft. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

 

Specialpedagogen som skolans PT

Då var det dags för mig att ta steget och lägga ut mitt första blogginlägg. Det bloggen heter – specialpedagogisk kompetens – det kommer även mina inlägg att handla om. Och om allt annat som har med det specialpedagogiska vardagslivet att göra.

Att hålla den specialpedagogiska fanan högt, att den kompetens som är kopplad till uppdraget verkligen blir använd på ett effektiv sätt. Det tänkte jag börja att reflektera lite om i detta allra första inlägg.

Från sagt till gjort

“Så här går du ner fem kilo på två veckor” eller “Så här når du toppform på fem veckor” – inte helt ovanliga tidningsrubriker. Bakom rubrikerna finns artiklar med tips på hur jag ska göra för att lyckas med mitt mål att gå ner i vikt eller komma i form. Problemet är bara att hur många sådana artiklar jag än läser, hur mycket jag än tror på det jag läser så kommer jag nå mina mål först när jag lyckas med att gå från sagt till gjort. Jag vet alltså hur jag ska göra, vad jag ska göra och varför jag vill göra förändringen. Men ändå, just där, i distansen mellan nuläge och önskat läge, buggar det så lätt. Så är det iallafall för mig; jag vet att jag rent teoretiskt säkert kan lyckas, jag har ett mål och jag har också ett hum vad jag skulle behöva göra för att ta mig dit – ändå fixar jag det inte. En kompis till mig tipsade mig, när jag beklagade mig över mig själv; “Ta hjälp av en PT – du måste såklart fortfarande göra jobbet själv, slita hårdare än vad du kanske ens planerat. Men du kommer ta dig dit du vill, för din tränare kommer att handleda dig och ge dig vägledning, utarbeta en personlig plan, ge dig inspiration när du tvivlar, motivation när du vill ge upp. Stötta dig i att hålla ditt mål vid liv och framför allt göra dig uppmärksam på de förändringar och den utvecklingen som sker på vägen, under resans gång!”

Specialpedagogen som tränare

Så vad har träning och skola gemensamt?  För att lyckas med ett förändringsarbete behövas vägledning, inspiration, handledning och motivation. På gymmet finns den personliga tränaren och skolans motsvarighet skulle jag vilja påstå är specialpedagogen. Den som hjälper skolan att ta sig dit den vill, den som kan handleda och ge vägledning, utarbeta personlig planer, ge inspiration och arbeta med motivation. Den som ser till att ingen ger upp, håller mål vid liv och uppmärksammar förändring och utvecklingen som sker på vägen. Den största skillnaden är att en specialpedagog inte bara arbetar med individen. Som specialpedagog är det i gruppen men framförallt på skol- och organisationsnivå som “träningen” ger störst effekt.

Framgångsrikt förändringsarbete

Alla skolor präglas av sin egna kultur – de rådande normer som finns på skolan, det förhärskande sättet att tänka om elever, om undervisning, om lärande och så vidare. Skolforskning visar att den kultur som kännetecknar framgångsrika skolor skiljer sig från den som är typisk för mindre framgångsrika skolor. En skola där det sker samarbete med fokus på undervisningen, där det finns höga förväntningar på eleverna, där det görs anpassningar i undervisningen och där det finns ett lärarledarskap i klassrummet – den skolan har oftare högre studieresultat. Mindre framgångsrika skolor däremot, präglas av individuellt lärararbetet, självgrupperat arbete och uppfattningen att skolans resultatet beror på eller är avhängigt av elevunderlaget.

Parallellen, eller liknelsen, om specialpedagogen som skolans PT kan kanske verka långsökt här. Men om vi utgår från idén; “alla skolor kan förbättras”, lutar oss mot forskning som säger vad som är framgångsrikt lärande och vad som kan ta en skola från att vara mindre framgångsrik till att bli mer framgångsrik. Då förstår vi också att om skolan har en egen personlig tränare som finns som stöd i arbetet ökar förutsättningarna att lyckas.Tränaren kan rikta fokus på skolans möjliga och potentiella utvecklingskraft på sikt, med skolans problem och svagheter som drivkraft. Uppmärksammar störningar och ser dem som signaler för att förändringar behöver göras. Inger mod för att se misslyckanden i vardagsarbetet som möjlighet till värdefulla lärdomar. Med det är inte tränaren som ska göra jobbet, det är medarbetarna på skolan som är huvudaktörer i förändringsarbetet. Det handlar om att bli bättre genom att lära sig mer om lärande och undervisning utifrån frågor som uppstår i vardagen.

Samtal som träning

Regelbundna och strukturerade samtal om det som sker i vardagen, är basövningar för skolförbättring. För att lyckas få till denna träning behöver tränaren:

  • Ha en aktiv del i att förändra skolans organisation så att lärande samtal blir en del av skolvardagen.
  • Kunna inducera kraft för att hålla igång samtalen om lärandet över tid – även när motståndet är som störst.
  • Ta stöd i samtalsramar eller modeller som bidrar till att en lärandeprocess sker 1) vid varje träningspass 2) på lång sikt.

Det är värt allt arbete; eftersom det är genom kollegiala samtal de första stegen mot nya normer, perspektiv och förhållningssätt tar sin början. Det kommer ta tid, men genom att skolans tränare synliggör progression; förändringar och utveckling, ökar kraften att vilja och orka fortsätta framåt. Inte lätt, men med en engagerad personlig tränare, som har kunskap om utveckling, så kommer även det som inte är lätt att kunna förflyttas från sagt till gjort.

Referens

Jarl, M., Blossing, U. & Andersson, K. (2017). Att organisera för skolframgång: strategier för en likvärdig skola. (Första upplagan). [Stockholm]: Natur & Kultur.

Scherp, H. (2013). Lärandebaserad skolutveckling: lärglädjens förutsättningar, förverkligande och resultat. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.