Överlämningar

Pedagogisk information riskerar att gå förlorad för barn och elever i behov av särskilt stöd, vid övergångar inom och mellan olika skolformer. Den här slutsatsen går att läsa i Skolverkets allmänna råd kring övergångar. Orsakerna till varför viktiga information försvinner på vägen kan vara många. Det finns heller ingen enkel lösning för att eliminera risken. Skolor och verksamheter behöver utformar arbetsformer och rutiner som möjliggör goda överlämningar. Det behöver också finnas professionell och aktuell dokumentation som tydliggör barnets behov och beskriver insatser.

Kunskaper och förmågor

Men för att denna viktiga pedagogiska information ska kunna överlämnas med resultaten att den bidrar till kontinuitet för eleven och hens utveckling behövs mer än bara goda organisatoriska rutiner, överlämningsdokument och mallar.

Jag vill här fokusera på själva överlämningsmötet, tillfället för informationsöverlämning och utbyte mellan elevhälsoteam och undervisande lärare på olika skolor och/eller stadier kring framförallt elever i behov av särskilt stöd. Ett av målen med överlämningar är att få kunskap om, tillvarata och bygga vidare på de kunskaper och färdigheter som eleven utvecklat. Det vill säga; vara ett stöd för pedagogen att kunna knyta an till elevens tidigare utveckling och på så vis få utökad möjlighet att se individens proximala utvecklingszon och planera undervisningen utifrån den. Helst med fokus på förmågor före specifika ämneskunskaper. Överlämningar kring elever i behov av stöd måste dock handla om mer än att informera den mottagande skolan/läraren om vilka förmågor och kunskaper individen har utvecklat.

Lära av varandra

Jag tror att vi har mycket att vinna på om dessa möten kan bli till tillfällen för lärare att lära av varandra och skolor att lära om särskilt stöd och extra anpassningar. Bort med prestige och ifrågasättande mellan stadier och skolor och fokus på det gemensamma uppdraget. För att den muntliga överlämningen ska bli ett tillfälle till lärande behöver det  finnas vissa grundförutsättningar. Ett lärande uppstår inte genom att vi tar del av beskrivningar av problem eller genom enkla redogörelser av behov. Som vi vet uppstår hinder och behov i lärmiljön – och inte på grund av elevens svårighet. Den viktigaste information vi behöver få överlämnat kring våra elever, och då framför allt den som rör elever i behov av särskilt stöd, är sammanhang, kontext och miljö. De som fungerat, de som fungerat mindre bra, de som varit gynnsamma för eleven. Men också tankar som berör varför det blivit som det blivit.

Självklart behöver vi få en beskrivning elevens behov, men då måste vi komma ihåg att göra det med det relationella perspektivet som vår vägledande stjärna. Att få information om vad eleven är (bråkig, stökig, pratig) eller vad eleven har (diagnoser, hemförhållanden) kommer inte på ett tillfredsställande sätt forma den samlade bilden. Vi står fortfarande frågande kring vilka anpassningar som behöver göras i det nya sammanhanget eleven kommer komma till. Det ger inte heller någon vägledning eller kännedom om vilka arbetssätt eller hjälpmedel som fungerat för eleven.

Att förstå och se samband förbättrar våra handlingsmöjligheter.

För att mötet ska bli ett tillfälle till lärande och för att kunna möta eleven och anpassa undervisningen behöver alltså samband synliggöras. Inte helt lätt, men egentligen nödvändigt för att 1. Anpassningar på mottagande skola ska kunna genomföras på ett främjande och förebyggande sätt 2. Utan att eleven ska behöva misslyckas och skolan ska behöva börja om och i värsta fall åtgärda med förgivettaganden som grund.

Fokus på samband

För vad är egentligen viktigt för oss att veta och vilken information ger oss störst handlingsmöjligheter?

  • Fokus på ämneskunskap – vad eleven kan och inte kan eller 
    fokus på förmågor och hur anpassningar i undervisningen genomförts.
  • Hur mycket stöd eleven varit i behov av eller fått från speciallärare/specialpedagog och under hur lång tid eller 
    hur skolan har organiserat och planerat arbetet  för att lyckas i att differentiera och kompensera i lärande och undervisning.
  • Information och fokus på diagnoser och utredningar både de som skett och de man anser borde genomförts eller bör genomföras eller
    i vilka situationer och miljöer svårighet kan uppstå och hur skolan agerat vid dessa situationer och vilka förändringar man genomfört i lärmiljön.

Säkert är det flera med mig som deltagit vid överlämningsmöten där de som varit med vid mötet efteråt känt uppgivenhet. Kanske även frustration och till och med gett utryck för att vi står inför en omöjlig uppgift.  Att ta över en stafettpinne utifrån sådana förutsättningar skapar utmaningar. Till och med så stora att det kan komma att påverka en hel organisation. Men framförallt riskerar det att leda till låsningar som missgynnar elevens hälsa, lärande och utveckling.

Ett överlämningsmöte kan, för att undvika att mötets tonvikt läggs på brister, utgå från ett antal grundbegrepp (inspiration hämtad här):

Fokus på behov – få fram behov utifrån dimensionerna; eleven – skolan/lärmiljön – uppgifter och aktiviteter och synliggöra sambanden.
Konstruktivt och framåtsyftande – mötet ska ge förståelse och kunskap om vad eleven behöver i framtiden. Det handlar om att fokusera på det som är på gång att utvecklas och möjligt lärande.
Salutogent och positivt – mötet bör skapa och inge hopp, genom att samtalen styrs mot en beskrivning av hälsofrämjande agerande och friskfaktorer som kan bidra till en möjlig utveckling.
Vardagsnära – överlämningen bör bidra till en bild av hur vardagssituationer fungerar och vad mottagande skola kan göra för att de ska kunna fortsätta utvecklas.
Inkluderande – konkreta beskrivningar hur eleven fungerar i den sociala gemenskapen och hur elevens egen delaktighet i sitt lärande ser ut. Här behöver även elevens egna berättelse om sig själv förmedlas.

Men hur kan man gå tillväga då, för att få information överlämnad till sig som lyfter samband, situationer och lärmiljöer? Vad någon annan; en annan skola, verksamhet eller till och med annan kommun väljer att ta som perspektiv i arbetet med elever i behov av särskilt stöd eller säger vid överförande av information kan mottagande skola inte direkt styra över. Samverkan och samarbetsrutiner mellan skolor och stadier kan vara svåra att få till. En fråga som inte heller alltid enskilda skolor direkt kan påverka. Men det finns ändå möjligheter att få till överlämningsmöten som har ett kontextuellt och relationellt fokus. Många gånger är det just specialpedagogen på skolan som har uppgiften och uppdraget att vara övergångssamordnare. I rollen ligger att vara nyckelperson, kanske kordinator och självklart deltagare vid själva överlämningsmötet. Genom att ”ta makten” över mötet och redan på planeringsstadiet och vid utformandet av rutiner av överlämning utforma en mötesstruktur som gynnar ett främjande och förebyggande arbete kommer chansen att mötet blir ett möte som lär oss om eleven öka.

I nästa blogginlägg tänkte jag skriva mer om överlämningsmöten och försöka förmedla några praktiknära tankar. Det handlar om hur mötena kan vara uppbyggda (med inspiration från EHM) för att gynna överlämning av lärmiljöer och sammanhang.

/Ida N

Referenser:

Partanen, P. (2012). Att utveckla elevhälsa. (1. uppl.) Östersund: Skolutvecklarna Sverige.

 

2 svar på ”Överlämningar”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *