Att tolka särskilt stöd i skollagen

För någon vecka sedan tog jag del av Tankesmedjan Specialpedagoger för skolutvecklings inlägg Otydlighet om extra anpassningar. Ett så viktigt och klokt inlägg som med skärpa visar att arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd alltid måste kopplas till sammanhang och kontext. Att färdiga listor och mallar kan utgöra hinder för att faktiskt förbättra skolors tillgänglighet. Och inte minst – att själva syftet med extra anpassningar är att ge elever förutsättningar att utvecklas i riktning mot kunskapsmål och kunskapskrav. I det här inlägget resonerar även jag kring frågeställningar som rör gränslandet kring stödinsatser med fokus på särskilt stöd.

Formuleringar i skolans styrdokumenten

I samtal med kolleger och när jag vid tillfällen besökt skolor för att arbeta med stöd i skolan, landar diskussionerna ofta i frågor som rör tolkning av formuleringar i skolans styrdokument. Inte sällan stannar resonemangen upp kring två specifika formuleringar. Dels det som skrivs fram i skollagen §5 kap 3 där det står att en elev skyndsamt ska ges stöd i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen. Funderingar brukar även uppstå kring de formuleringar som finns i de allmänna råden kring särskild stöd. Här sägs att särskild stöd till exempel kan handla om regelbundna specialpedagogiska insatser (s. 37).

Vad är det då som sägs i dess båda citat som får oss att börja grubbla och fundera? De två formuleringarna ordinarie undervisning och specialpedagogisk insats. För hur kan eller ska formuleringarna uppfattas och tolkas? Vad avser och betyder de egentligen? Och hur påverkar de skolans tillgänglighet och utformandet av stöd?

Ledning och stimulans i skymundan

Av skollagen framgår att alla elever ska ges möjlighet att utvecklas så långt som möjligt genom att de ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande. För att utforma undervisningssituationer som leder fram till lärande och utveckling måste vi ta hänsyn till alla elevers olika förutsättningar och behov. Ett arbete vi behöver göra för alla våra elever och som är en förutsättning för att vi ska lyckas i arbetet med att främja goda lärmiljöer. 

I Skolverkets stödmaterial stödinsatser i utbildningen står följande:

Utöver den ledning och stimulans som alla elever behöver och har rätt att få i sitt lärande finns

• stöd i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen, och

• särskilt stöd. (s.7)

Ovanstående känner de flesta i skolan idag till och igen – inga konstigheter så långt. Men om vi backar tillbaka till citatet ur skolverkets stödmaterial är det lätt hänt att vi har störst fokus på de två punkterna; extra anpassning och särskilt stöd. 

Ledning och stimulans hamnar så lätt i skymundan och blir dessutom något oprecist och svåridentifierat i förhållande till hur det stödjer elevernas utveckling och lärande. Inte minst med tanke på de listor med förslag och exempel på stödinsatser som finns, där förslagen känns konkreta och tydliga. Vi hamnar här i ett extra-allt-läge, där vi känner oss trygga först när vi formulerat stöd i någon form. Och just det där lilla ordet utöver, som är synonymt med mer än eller förutom (men motsatsord till inklusive och inkluderat) ställer till det en aning. Vem vill inte ge, eller för den delen få, mer än, något extra utöver det vanliga? 

Snubbeltrådar för ökad tillgänglighet

Formuleringarna i styrdokumenten bidrar till osäkerhet, framför allt om vi inte ser dem i ett sammanhang och utifrån ett relationellt  perspektiv. Jag vågar till och med dra det så långt att kalla formuleringarna för snubbeltrådar i arbetet för att bredda basen och fokusera på att utveckla skolans arbete för ökad tillgänglighet. Här vill jag såklart förtydliga att dessa två formuleringar självklart inte ensamma är orsaken till den förvirring som råder. Däremot upplever jag, som jag nämnde inledningsvis, att det förekommer många funderingar som rör begrepp i formuleringarna ordinarie undervisning och specialpedagogisk insats.

Snäv tolkning av ordinarie undervisning

Extra anpassningar som vi i vardagligt tal säger heter i våra styrdokument särskilt stöd inom ramen för den ordinarie undervisningen. Samma sak sägs om ledning och stimulans. Hur kan vi förstå det här begreppet ordinarie undervisning och vem avgör vad som är ordinarie? Så här skriver Helena Wallberg på sin blogg:

En extra anpassning kan sättas in inom ramen för den ordinarie undervisningen enligt styrdokumenten. Denna mening har kommit att misstolkas så att det handlar om lärarens ordinarie undervisning vilket är fel. Om det hade varit så får vi ju problem med likvärdigheten, för vad en lärare anser är ordinarie anser en annan är väldigt anpassat. Det är ELEVENS ordinarie undervisning som åsyftas.

Vi måste alltså alltid komma ihåg att det handlar om elevens ordinarie undervisning. Och vad som är en elevens ordinarie undervisning handlar helt enkelt om hur vi väljer att organisera undervisningen på skolan. Tänk om vi missar att utnyttjar hela den lärmiljö som eleven befinner sig under en skoldag som en resurs i tillgänglighetsarbetet. Här behöver vi fråga oss vad som är ordinarie i förhållande till den fysiska, sociala eller pedagogiska lärmljön? Tolkar vi formuleringen för snävt och frånkopplat ett sammanhang skulle det kunna innebära att vi tror att vi behöver upprätta ett åtgärdsprogram så fort en elev lämnar klassrummet. 

Specialpedagogiska insatser  – vad är det egentligen?

I Skolverkets allmänna råd sägs att särskilt stöd till exempel kan handla om mer regelbundna specialpedagogiska insatser. För att förstå syftet med formuleringen måste vi fråga oss vad som menas med en specialpedagogisk insats. Vare sig de allmänna råden eller stödmaterialet förtydligar eller ger någon förklaring till vad som menas eller hur vi ska tolka formuleringen. Men vad vi kan vara säkra på är att den rymmer så otroligt mycket – alltifrån vem som gör vad på en skola till hur vi ser på det specialpedagogiska uppdraget och tolkning och förståelse av specialpedagogisk kompetens. Vad vi kan förstå är att insatsen här handlar om det vi gör på individnivå och att insatsen är en åtgärd det vill säga stöd till individen när vi uppmärksammat svårighet. 

Om vi bryter ner uttrycket, och ser på varje del för sig först specialpedagogiskt och sedan insats. I delen specialpedagogiskt kan vi ju lätt dra slutsatsen att det syftar till vem och med vilken utbildning som genomför arbetet medan insats handlar om vad vi gör. Jag har själv hamnat i situationer där specialpedagogiskt insats handlar om att eleven får samma (innehåll) som andra elever men ansvarig för insatsen har specialpedagogisk kompetens. Men på inget annat sätt har metoden, uppgiften eller upplägget utvecklats eller förändrats. Vi måste fråga oss: på vilket sätt är vi gör då särskilt stöd? Hur är det en insats av ingripande karaktär – för eleven eller för undervisningens upplägg och innehåll? På vilket sätt stöttar insatsen elevens utveckling? 

Bromsa och resonera

Varför är det då viktigt att resonera på det här sättet om särskilt stöd? Ska inte alla elever få det stöd de har rätt till? Självklart – alla elever ska få möjlighet att utvecklas så långt som möjligt utifrån sina förutsättningar och behov. Just nu prövas till och med rätten till stöd rättsligt, och inget barn ska behöva hamna i läget där skolan inte tillgodoser deras behov. Men vi behöver hålla samtalen om hur vi behovsanpassar skolan levande. Resultatet av att vi för fort så att säga börjar klättra i åtgärds-pyramiden gör att vi fortare når nästa nivå av stöd. Vi närmar oss stödinsatser som faller inom ramen för särskilt stöd och åtgärdsprogram i snabbare takt. Och det är farligt – för det riskerar att få oss att hamna i ett läge då vi upplever att vi ”förbrukat” alla våra insatser av ingripande karaktär innan vi egentligen skulle behövt det. I bästa fall räcker dessa – i värsta fall inte, vilket tyvärr alltför ofta resulterar i exkluderande insatser på individnivå. 

Det jag beskriver kan så klart uppfattas som tillspetsat, men jag tror att de flesta som arbetar inom skolan kan känna igen det jag beskriver. Det gör att vi också förstår varför den breda basen, den höga graden av tillgänglighet verkligen påverkar hela stödkedjan. Korrelationen blir självklart uppenbar. Dessutom – vi får aldrig någonsin bortse ifrån eller hoppa över det viktiga steget att undersöka elevens behov av stöd – för att låta just behoven vägleda vårt arbetet. 

Mer än formalia

Tolkning och förståelsen av formalia kan ensamt aldrig förändra ett synsätt eller en kultur. De frågeställningar som uppstår kring var gränsen för olika stödinsatser går måste självklart ses utifrån sammanhang och lärmiljö. Vi vet att det som är särskilt stöd på en skola kan vara extra anpassningar på en annan – och så här måste det få lov att vara. Vi behöver lägga vår jakt på ett rätt svar på hyllan. I Skolverkets stödmaterial står följande:

Hur rektorn väljer att organisera och samordna skolpersonalens kompetenser påverkar lärmiljön. Likaså är skolans val av organisation, resursfördelning och arbetssätt faktorer som påverkar var gränsen går mellan det stöd som alla elever behöver och extra anpassningar (s.13).

Från enkla svar till ett levande förhållningssätt

Sedan 2010 anger skollagen att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. För att förverkliga skollagens krav på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet behövs ett forskningsbaserat arbetssätt. Det handlar om att forma en undersökande och prövande kultur på skolan. Vi behöver även låta arbetet med förståelse av stödinsatser kopplas till skolans systematiska kvalitetsarbetet. Det är här som forskning och tillgänglig beprövad erfarenhet utgör en särskilt viktig del för att förstå vilka lösningar och åtgärder som kan tänkas bidra till ökad tillgänglighet. Här visar forskning (Timperley, 2013) att det finns ett tydligt samband mellan utveckling av lärares förståelse och elevers lärande. Det räcker inte med generella förklaringar eller enkla svar för att lärares professionella utveckling skall generera en kvalitativt bättre undervisning. Med andra ord, för att lyckas med att stödja alla elever krävs ett levande förhållningssätt där vi inte förlitar oss på enkla samband, egna uppfattningar eller magkänsla. 

//Ida


Har din skola, ett arbetslag, elevhälsoteam eller en grupp av specialpedagoger behov av handledning och stöttning i resonerandet kring stöd i utbildningen? Läsa gärna mer här eller maila förfrågan för mer information.

1 reaktion på ”Att tolka särskilt stöd i skollagen

  1. Det fordras nog ett förtydligande av barns behov av särskilt stöd utifrån respektive barns behov. Barn är olika därför är det svårt att ge kollektivt stöd. Det finns en ofta omotiverad rädsla för olikheter och individuellt stöd. Genom att beskriva ett barns beteende dess svårighet och få svar på vilket sorts stöd det anses behöva, förtydligas insatserna och en konkret diskussion om dessa. Det är nödvändigt att följa upp insatserna för att se barnets/elevens utvecklingen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *