Elevhälsa som tillstånd

Vi är ofta på jakt efter recepten och verktygen som skapar framgång. När det kommer till att nå framgång i skolans elevhälsoarbete och för att lyckas i att möta elevers olika och specifika behov, behövs framförallt en utvidgad förståelse. Vi måste utveckla lärande processer och  utveckla skolans strukturer för att på ett bättre sätt kunna ge alla elever möjlighet till psykiska hälsa, lärande och utveckling. I ett hälsofrämjande, förebyggande arbete med målet: elevhälsa som tillstånd!

Den 9-10 april 2019 håller Kompetensteamet sin årliga konferens Psykisk ohälsa bland barn och unga. En konferens med fokus på att höja skolans elevhälsokompetens i syfte att skapa en hälsofrämjande skola för alla. Själv har jag förmånen att vara moderator och föreläsare på konferensen. I länken finns programmet för konferensen i sin helhet och en länk till anmälan.

Hoppas att vi ses där!

//Ida

Stödja utan att störa

Då var vårens första nationella prov igång och genast aktualisera frågeställningar som rör anpassningar och bedömningssituationer. Inte minst med tanke på Skolverkets nyhet om hur statistiken pekar på “orimliga  skillnader” i betygssättning. Det handlar om diskrepansen mellan resultat på nationella prov och betyg. Det kan “skilja flera steg” i bedömning av nationella prov och betygen. Orimligt säger Skolverket. Eller möjligen bevis på professionellt yrkeskunnande och lärarskicklighet…?

Vi behöver prata om det som rör balansen mellan rättvist, likvärdigt och olika. Perspektiv på anpassningar kopplade till bedömning kan få en viktig och till och med livsavgörande betydelse för vissa av våra elevers hälsa, lärande och utveckling.

Längst ner i inlägget här har jag samlat några länkar till filmer och inlägg som jag själv tycker är intressanta och lärorika. Material som även kan var till stöd i kollegiala samtal eller som stöd i en viss fråga som rör bedömning och anpassningar i genomförandet av nationella prov.

Där man lyckas upprättar man ett pedagogiskt kontrakt med sina elever. Man tittar dem i ögonen och säger: jag är säker på att det här kommer att gå bra för dig för jag har många bra vägar vi kan gå.

Det här säger Wern Palmius, rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten i den mycket intressanta föreläsningenSpecialpedagogiskt perspektiv.

Vad är då innebörden och förståelsen av försäkran “jag har många bra vägar vi kan gå”. Vad kan det betyda i vardagen och inte minst kopplat till de nationella proven? Finns det verkligen olika vägar att gå här? Hur ser de isfall ut? Och finns det begränsningar vad gäller vägval? Vad är rimligt och vad är orimligt…?

Ofta klarar vi av att hitta olika vägar i undervisningssituationer – att göra olika genom att differentiera och anpassa i lirmiljön. Men när det kommer till bedömningssituationer är tanken inte alltid lika självklar. Det som skaver och som upplevs obekvämt är att vi behöver använda lösningar som avviker från det ordinarie. Men här måste vi komma ihåg att rätten till stöd och anpassning inte bara gäller undervisningen utan också bedömningssituationer. Kanske skulle vi behöva reflektera och tillsammans tänka om bedömning genom att fråga oss:

Hur kan vi göra eller vad kan vi göra för att ge eleven möjlighet att på ett sätt som inte är likadant men som är lika mycket värt visa sina kunskaper?

I Skolverkets film Hur fungerar nationella prov för elever med funktionsnedsättning? läggs fokus på att vi först och främst måste ta reda på att vi verkligen låter proven pröva det de är utformade för att pröva. Samtidigt ska vi grundligt och noggrant ta reda på vilka förutsättningar eleven har kopplat till uppgiften.

I skollagen står det att vi ska arbeta för att uppväga skillnader i kapitel 1 4§ i skollagen sägs det: ”I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.”  I 3 kapitlet 3§ skollagen kan man läsa att: ”Elever som till följd av funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika kunskapskrav som finns ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser”.

Samtidigt framkommer det i Skolverkets allmänna råd för betyg och betygsättning att “det är viktigt att lärarna eftersträvar att bedömningssituationerna blir giltiga och tillförlitliga för sina syften” (s.16). Det betyder med andra ord att vi dels behöver säkerställa att vi prövar “rätt” se över hur tillförlitlig bedömningen är. I de allmänna råden sägs det vidare att “En bedömningssituation som ger ett underlag som fungera väl för att jämföras med kunskapskraven har hög giltighet för ett summativt syfte och väger därför tyngre vid betygsättningen. En viktig fråga är därför hur väl bedömningssituationerna och de underlag de leder fram till fungerar för olika syften” (s.16).

Det betyder att vi måste ta hänsyn till två delar 1. kravet på att genomföra proven med bibehållen giltighet och tillförlitlighet  och 2. att anpassa dem till varje elevs förutsättningar. Och låta de här två ingångarna samverka. Eller hitta vägen som tillåter anpassningar som stödjer elevens genomförande utan att anpassningarna stör tolkningen av resultatet.

Det här är något vi behöver avsätta tid för att samlas kring och samtala om, både lärare, elevhälsans personal och skolledning.  Det förutsätter att det finns en struktur på skolan som möjliggör att elevhälsans personal och undervisande lärare möts i lärande samtal. För det är först när vi genom analys förstått något som vi kan planera på ett sätt som kan ge effekt. Att till exempel utgå från följande frågor (lånade från Helena Wallbergs blogg) att samtala kring och forma förståelse för intentionen med de nationella prov och vår möjlighet att “hitta många bra vägar att gå”.

  • Vad ska nationella proven mäta?
  • Hur mäts det som ska mätas?
  • Vilka arbetssätt har vi använt för att förbereda eleverna för att visa det som ska mätas?
  • Har vi elever som vi misstänker kan komma att prestera sämre än de brukar i nationella provet? Vad grundar vi det på?
  • Har vi en god, tvärprofessionell förståelse för varför dessa elever kanske inte presterar i en nationell provsituation?
  • Hur har just dessa elever fått träna på det som krävs för att visa de kunskaper som mäts i de nationella proven?
  • Hur har vi samlat belägg för vad dessa elever kan på olika sätt under året?

Om en elev ändå inte skulle klara de nationella proven? Eller om det stöd eleven fått har påverkat det provet var tänkt att pröva? Då behöver vi, enligt Palmius, ta oss tid att ställa frågor till resultatet för att få syn på det eleven inte kan eller inte har klarat för att sedan koppla det till kunskapskraven. Vilka kunskapskrav är det som eleven inte blivit godkänd på i proven? Har vi underlag som visar att eleven har kunskaperna sedan tidigare? När vi kopplar resultaten till en sammantagen och allsidig bedömning av elevens kunskaper – vad ser vi då? Fanns det hinder som kan förklara varför eleven inte klarade delar eller moment av proven? Vilket stöd kunde i så fall bidragit till att undanröja hinder för att eleven ska ges möjlighet att visa sina kunskaper? Ligger misslyckandet i brist på anpassningar snarare än i kunskaper?

Frågeställningar som just nu riskerar att bli ifrågasatta. Gör vi rätt, fel, vad får vi göra och inte göra. Vi vet att de nationella proven ska ges större tyngd än tidigare vid betygsättning, eller mer formellt: resultaten på proven ska särskilt beaktas vid betygsättning. Med det betyder inte att provet ska styra betyget helt och hållet utan även fortsättningsvis ska proven vara ett stöd vid betygsättningen.

Frågeställningar som rör bedömning och nationella prov behöver alltså lyftas in i en vardagsnära problemlösningsprocess och hanteras i nuet, eller när de aktualiseras. Men det bästa kanske ändå hade varit om vi kunde låta diskussionerna och de frågor vi inte har svar på och det som förbryllar oss, vara levande under hela året. I en sådan struktur skulle kanske viljan och drivkraften att förstå kunna leda till nya antaganden, som kan gynna våra elever i alla situationer.

Avslutar inlägget med att citera Skolverkets Twitterinlägg i samband med publiceringen av de allmänna råden om betyg och betygsättning:

Vi vill se en förflyttning av fokus i skolsverige till att lita på lärarnas professionella yrkeskunnande om bedömning och betygssättning.


Här har jag samlat några länkar till artiklar och bloggar om bedömning, betyg och anpassningar.

Specialpedagogiskt perspektiv, Mitt lärande UR Samtiden

Pys lagom, Specialpedagogik

Elever med funktionsnedsättning och betyg, Skolverket

Om pys och undantagsparagrafen i skollagen, Bo Hejlskov

Nationella prov, anpassningar och betyg – hur ska jag tänka?Specialpedagogen

Är det fusk med anpassningar och stöd i bedömningen? SPSM

Allmänna råd om betyg och betygssättning, Skolverket

Hur funkar nationella prov för elever med funktionsnedsättning? Skolverket

Skolverkets webbkurs om betygsättning, Skolverket

Har du förslag på andra länkar som du tycker är bra – dela gärna med dig i kommentarsfältet. Och glöm inte prenumerera om du vill få en notis om nya inlägg !

//Ida


Processkompetens

För en tid sedan läste jag ett inlägg på Facebook som handlade om råd som lärare kan få kring sin undervisning. I inlägget listade skribenten att antal punkter med råd vars syfte skulle vara att förbättra undervisningen eller som stöd till elever i olika situationer. Men inläggets fokus var inte på dessa råd och tips i sig utan på hur arbetet till slut knäcker lärare. Kommentarer till inlägget bekräftade budskapet och de vittnade om en tydlig uppgivenhet och frustration. Jag förstår att inlägget ville rikta uppmärksamhet mot lärares arbetssituation och hur betungande den kan vara i vissa situationer.

Men det fanns något i inlägget som berörde mig som specialpedagog. Som fick mig att fundera kring det ”vi och dom” tänkt som så lätt tar form. Lärare på ena sidan och specialpedagogen på andra. Inget nytt i sig, jag vet. Att det ofta finns ett glapp mellan elevhälsoteamet och den pedagogiska verksamheten i övrigt bekräftar forskning (Elevhälsoarbete under utveckling, 2018, s.99). Det finns inte heller några enkla svar och lösningar här men aldrig någonsin får förändringar av lärmiljö förminskas till att kunna lösas med enkla tips och tricks.

Att vara en bro

Det vi gör behöver vara som svar på de frågeställningar som faktiskt finns på en skola, i en grupp eller kopplat till en individ. Råd som helt enkelt är ett resultat och ett enkelt svar på en mer komplicerad fråga får sällan den effekt som den är avsedd att få. Svar och fråga är helt enkelt inte i synk och kan inte leda till en förändrad förståelse. Här, i arbetet med att förändra, både tänkande och handlande, har vi specialpedagoger en viktig roll. I Skolverkets allmänna råd för arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd står det:

I den specialpedagogiska yrkesrollen ingår att stödja lärarna och medverka i det förebyggande arbetet med att undanröja hinder och svårigheter i olika lärmiljöer inom verksamheten (s. 23).

Men om skolans specialpedagogiska funktion, trots goda intentioner från alla inblandade, är en verksamhet som upplevs distanserad från verkligheten. Ja, då blir det svårt att kunna stödja lärare på ett sätt som leder till förändring. För en tid sedan skrev jag ett inlägg som handlade om tillgänglighet i skolan och kopplade där mina tankar om förändringsarbete till vad forskning säger krävs i skolor och verksamheter för att förbättra tillgänglighet och för att utveckla lärmiljöer. I SKL:s rapport Olika är normen skrivs fyra områden fram som är avgörande i arbetet med förändring:

¤ Öka kunskaperna
¤ Utveckla ett gemensamt förhållningssätt
¤ Skapa arbetsformer för att möta elevers olikheter
¤ Följa upp och utvärdera

Det handlar alltså om att vi först och främst måste få mer kunskap, en kunskap som sedan ska leda till att vi förstår något nytt. Den här nya förståelsen ska sedan forma ett gemensamt sätt att se på det vi gör och ska ligga till grund för nya förhållningssätt. Härifrån kan vi med kunskaper och gemensamt förhållningssätt ta oss vidare till att anpassa och göra förändringar i det arbetet vi gör för att förbättra undervisningen och lärmiljöer. Vi behöver sedan pröva om det vi gör leder oss dit vi vill.

Men precis som allt utvecklings, förändrings och förbättringsarbete krävs mer än goda intentioner. Det krävs mer än tips från en specialpedagog till en lärare och det krävs mer än punktade listor i en bok. Förbättring och förändring kräver att alla på skolan – lärare, skolledare, elevhälsoteam – analyserar den egna verksamheten och intar ett beforskande förhållningssätt. Det handlar om att gemensamt och systematiskt lära sig i och om den pedagogiska vardagspraktiken (Scherp, 2013). Vi får aldrig fastna i tron att färdiga lösningar kommer att fungerar på unika problem – däremot kan vi ta hjälp av och få vägledning utifrån det som fungerat tidigare i liknande situationer.

Professionellt agerande i den specialpedagogiska funktionen skulle jag vilja påstå handlar om förmågan att vara en brygga eller bro. En koppling mellan fungerade och beprövade kunskaper och metoder till de unika situationer som uppstår i skolans kontext.

Att bygga förändring tillsammans

För att kunna vara en sådan brygga behöver den specialpedagogiska uppgiften ha ett större fokus än på snabba lösningar. Det måste istället handla om helheter och om kunskap och förståelse för hur förändringsprocesser går till och fungerar, jag brukar kalla det här för processkompetens. Med tankar hämtade ur idéer om organisationsförändring (Sveningsson, 2015) har jag för att själv förstå vad det är jag behöver ägnar mig åt i min yrkesutövning försökt konkretisera det med liknelsen av ett byggprojekt. Där stegen i ett projektet att bygga ett nytt hus kan översättas till steg som behöver tas för att få till förändring.

Det första steget för att bygga ett nytt hus, handlar om att börja tänka på och skapa en önskan om att vilja göra något nytt. Ibland finns önskan där av sig själv, ibland måste brister med det gamla huset påtalas och i vissa fall måste det gamla huset helt enkelt börja rivas. När önskan har blivit tillräckligt stark och gått från att vara bara något önskvärt till det enda möjliga alternativet kan nästa steg ta form.

I steg två är det dags att börja rita huset, skissa och planera för att huset på bästa sätt ska kunna möta de behov som finns. Ett ritande som ibland kan behöva ta tid eftersom nya behov kan komma att bli synliga och uppenbara i ljuset av den förändrade tanken – ”vi ska flytta”. När skissen väl är ritad och planen för det nya byggprojektet väl är satt, när alla inblandade är överens om att den ritning som tillsammans tagits fram är den bästa kan huset börja byggas. Och från undersökande, efterforskande och formativt planerande kan tankar förflyttas till verklighet och praktiskt görande.

Steg tre handlar om att börja bygga. Ett hus behöver byggas från grunden, det fungerar sällan att börja med väggarna innan grunden är lagd, eller resa takstolar innan bärande väggar är klara. Man kan inte säga att huset är klart för att vissa väggar är resta eller när halva huset uppbyggt. Ett byggprojekt behöver genomföras systematiskt och strukturerat. Ibland kan det gå fort, på några dagar är huset rest i andra fall tar projektet längre tid. Men att det kommer kräva kraft och ansträngning av alla inblandade är självklart och något som måste vara tydligt och öppet kommunicerat.

Det sista steget i byggprojekt är när allt står klart och det är dags att flytta in. Men här, i det här skedet är arbetet långt ifrån över, vi behöver flytta in tillsammans och se till att allt fungerar som tänkt. Gemensamt drifta och förvalta det vi byggt, se till att det som planerades används som tänkt och på bästa optimala sätt. Och här kan vi behöva stanna en stund, boendes tillsammans i det nya huset för att bo in oss, för att gemensamt stå emot längtan efter det gamla (för det kommer infinna sig en sådan känsla). Då är det viktigt att komma ihåg och återskapa känslan i det som startade önskan.

Mitt bygga-hus-exempel får helt enkelt synliggöra det jag bruk kalla processkompetens, förmåga och kunskap kopplat till den specialpedagogiska funktionen som alltså bygger på stegen:

1. Skapa en önskan och förståelse om ett nytt hus – ett aktivt arbete för att få syn på frågeställningar som finns i verksamheten och förvandla dem till en önskan att vilja förändra.

2. Rita ett nytt hus – att tillsammans sätta sig ner för att låta nya tankar ta form, skissa på och rita upp alternativa handlingar i en slags kreativ och lärande möte.

3. Bygga huset – att med utgångspunkt i gemensamma förslag på förändring börja genomföra justeringar i vardagsarbetet. Vi har ritningen som vi gemensamt tagit fram att luta oss emot och bygga utifrån.

4. Flytta in i huset och bo kvar – här måste vi hålla fast vid det nya, låta det få ta tid för förändring att bli rutin men framförallt, utvärdera om det blev som vi trodde och tänkte.

Motstånd som drivkraft

Detta första av de fyra stegen kan vara det svåraste, det handlar om att hitta en gemensamma frågeställningar, gemensam förståelse om att vi behöver göra annorlunda och nytt. Vi måste komma ihåg att tankar på att behöva göra något annorlunda skapar en viss stress och kan förorsaka reaktioner i form av motstånd. Här måste fokus vara att möta lärares i deras egna lärande, för precis som skolan har ansvar att möta alla elever där de befinner sig i sin utveckling för att göra undervisningen meningsfull och effektiv måste lärares professionella utveckling ha samma utgångspunkt (Timperley, 2013).

Det här är ett arbete som behöver göras tillsammans i alla steg med alla inblandade. Förändring sker inte om det inte först finns en önskan eller ett behov. Det är vår uppgift som specialpedagoger att kunna utvärdera och analysera på olika nivåer för att få syn på vad som behöver förändras men framförallt ha förmåga att inducera kraft, energi och förståelse för att förändring behövs.  Och komma ihåg att allt lärande och all förändring behöver grunda i en känslan av begriplighet – ”jag vet”, hanterbarhet – ”jag kan” och meningsfullhet – ”jag vill”. 

Så, råd och tips kan vara bra – men de förändrar sällan utan vidare vår förståelse.

//Ida

Vill du prenumerera på inlägg kan du göra det här!

Referenser:

Scherp, H. (2013). Lärandebaserad skolutveckling: lärglädjens förutsättningar, förverkligande och resultat. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Sveningsson, S. & Sörgärde, N. (2015). Organisationsförändring: hur, vad och varför?. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Timperley, H. (2013). Det professionella lärandets inneboende kraft. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Specialpedagogiskt dilemma – dokumentation

Att problem och dilemma inte är samma sak känner säkert de flesta till. Den stora skillnaden sägs vara att problem oftast och förhoppningsvis har en lösning och att problemet i om med det slutar vara ett problem. Ett dilemma däremot handlar om att hitta balans, här finns ingen ”antingen-eller-lösning” utan svaret ligger i förmågan att hitta en mellanväg i både och. För mig har den här förståelsen av dilemma öppnat upp möjligheter. För utveckling och förändring handlar ju om att våga vara kreativ och våga pröva nytt, hitta nya vägar.

Ett område där det kanske kan finnas möjlighet att arbeta för jämvikt eller balans är kring dokumentation kopplat till det specialpedagogiska uppdraget. Som vi vet har dokumentation i skolan länge varit en omdebatterad och ibland omstridd fråga. Framförallt har debatten handlat om hur kravet på dokumentation tar över andra arbetsuppgifter och stjäl tid och fokus från det som har med undervisning och lärande att göra.

Ett verktyg för att lyckas flytta fokus

I det specialpedagogiska uppdraget handlar ofta arbetet med dokumentation om det vi gör kring stödinsatserna extra anpassningar och särskilt stöd, det vill säga det vi gör på åtgärdande nivå. Även om just dokumentationen som rör utredningar, åtgärdsprogram och extra anpassningar förhoppningsvis är något som görs tillsammans i arbetslagen vilar ofta ansvaret hos specialpedagogen. Ett arbete som ska balanseras i förhållande till uppdraget att främst arbeta förebyggande och främjande. Det dilemma som här kan uppstå är att å ena sidan uppfylla styrdokumentens krav på dokumentation kopplat till åtgärdande insatser och å andra sidan arbetet med att utveckla inkluderande arbetssätt och tillgänglig lärmiljöer. Men finns det en motsättning de två emellan kan man ju undra? Inte nödvändigtvis såklart.

Specialpedagogik handlar om att hitta möjligheter, vägar framåt och synliggöra det som fungerar. Vi vet samtidigt att dokumentationsformer kopplat till åtgärder är tydligt reglerade i våra styrdokument, något vi såklart måste förhålla oss till. Men här behöver vi flytta fokus från det som inte fungerar till det som gör det när det gäller alla former av dokumentation. För att lyckas i det arbetet måste vi börja i att undersöka och pröva vår egen praktik och vårt eget görande, ta reda på varför vi gör som vi gör. För tänk om vi ägnar tid och kraft åt strukturer som snarare bidrar till ensidig fokus på åtgärdande insatser på individnivå snarare än fokus på att främja pedagogiska strategier och stödstrukturer i undervisningen som gynnar utvecklingen av hela lärmiljön.

Dokumentation som främjar tillgänglighet

Säg att en skola tillgodoser de olika behov som finns i en elevgrupp genom att ha utvecklat det som sker inom ramen för ledning och stimulans. Anpassningar som kan vara avgörande för vissa elever förstår man kan gynna och främja hela elevgruppen. Skolans förmåga att möta olikheter och att skapa tillgängliga lärmiljöer har utvecklats. Något som ju både är bra och eftersträvansvärt, en utveckling som säger att skolans arbete för att bredda undervisningen går framåt. Men det betyder ju att det som en gång kanske dokumenterades som extra anpassningar inte längre är det. Men här finns kanske en risk att vi inte så att säga vågar “släppa taget” om en invand struktur. Och vi fortsätter helt enkelt, av skäl som har med att vi vill göra rätt för oss, att dokumentera det som är ledning och stimulans som extra anpassningar.

En dokumentations-struktur som faktiskt kan hindra oss att fokusera på det breda stödet och en vridning bort från individfokus. Och här kommer vi tillbaka till dilemmat, vi kan välja att inte dokumentera alls, den möjligheten finns. Eller så skapar vi andra möjligheter för att dokumentera det vi gör kring tillgänglighet, undervisning och ledning och stimulans.

Få syn på frirummet

Vi måste alltså akta oss för risken att dokumentation i sig blir ett verktyg som enbart upprätthåller åtgärdande-strukturer. För vi behöver dokumentation som verktyg i arbetet med att skapa god skolutveckling, den är ett viktigt redskap i en främjande-struktur. För att synliggöra hur vi arbetar med dokumentation måste vi fråga oss om det vi ägnar oss verkligen ger den effekt vi vill i förhållande till vart vi vill komma. Här finns ett stort frirum, en möjlighet att själva styra, påverka och förändra för att dokumentation i sig ska bli ett användbart och effektivt stöd (Hirsh, 2018). Den här kunskapen och vetskapen, att vi har stor möjlighet att påverka och styra över dokumentationen öppnar upp möjligheter.

Men det är ju också så att vi inte kan göra mer av samma – det vill säga dokumentera mera. Det som blir själva kärnan är istället hur vi kan använda verktyget dokumentation för att lyckas ligga steget före. Något som kan resultera i att arbetet på åtgärdsnivå kan minska liksom dokumentationen kopplat till stöd. Och att dokumentation kring stödåtgärder verkligen blir till effektiva verktyg med ett salutogent förhållningssätt. Fokus för dokumentation blir då inte att enbart beskriva sådant som hänt istället blir den ett effektivt verktyg för att:

¤ möjliggöra utveckling,
¤ vara ett underlag för handling i praktiken
¤ synliggöra förändring och
¤ låta det vi gör bli utvärderingsbart

För att vi ska kunna vara kreativa kring dokumentation behöver vi börja med att förstå vad lagen faktiskt kräver kring dokumentation – när vi vet det kan vi också upptäcka vilka möjligheter och utrymme som finns i frirummet.

Varför?
Vad säger styrdokument, vad är syftet och utgångspunkten för det vi ska dokumentera? Det som inte skrivs fram i styrdokumenten men som vi ändå lägger tid på att dokumentera vad är vårt syfte med det? Är syftet i första hand att skriva ner sådant som hänt eller ser vi istället möjlighet att kunna lyfta fram och synliggöra det som kan bli möjligt? Vilken dokumentation som behövs för olika syftet, vad som ingår i uppdraget men även vilken dokumentation som inte gör det?
Hur?
Vad säger styrdokumenten om formen? Hur dokumentera korrekt och rättssäkert och var finns det frirum? Kan vi dokumentera på ett sätt som synliggör förflyttning och utveckling? Kan formen för dokumentationen hjälpa oss att få syn på sådant vi inte visste? Eller kan den vara till stöd i att synliggöra kunskap som redan finns? Hur skapar vi samsyn kring vad dokumentation är, och hur gör vi den tillgänglig för alla? Tolkar vi dokumentation lika så att den används på bästa sätt? I det vi väljer att dokumentera hur ser innehåller ut, hur skriver vi fram det som är relevant i förhållande till syftet med dokumentationen?
Vad?
Vad ska det som dokumenterats användas till? Effektiv dokumentation – vad är det? Vad dokumenterar vi som främjar utveckling av lärmiljöer? Vad möjliggör utveckling, är reellt underlag för handling i praktiken och synliggör förändring?

En ledstång för salutogent fokus

Vi vill att dokumentstion ska bli ett verktyg för förståelse och kunskap om vad som behövs i framtiden med utgångspunkt i behov, det som är på gång att utvecklas och möjligt lärande. Den ska synliggöra formativa och framåtsyftande processer, en hjälp i att få syn på det som fungerar. Ett salutogent och positivt redskap och ett led i en process  som möjliggöra och synliggöra hälsofrämjande handlingar och friskfaktorer. Ett redskap för att utveckla lärmiljöer och ett stöd för att se samband – från att synliggöra behov till underlag för handling i praktiken. Den behöver vara vardagsnära och handla om vardagssituationer som fungerar och vad skolan kan göra för att de ska kunna fortsätta utvecklas.

Tillgänglighet handlar om att kunna möta olikheter, i det arbetet är dokumentation bara är ETT av många verktyg vi har att ta till. I arbetet för att forma en skola som gynnar alla elevers hälsa, lärande och utveckling används verktyget kring dokumentation såklart redan på ett formativt sätt många skolor – alltifrån omdömen, IUP:er och handlingsplaner. Men som ett medel för att utveckla tillgängliga lärmiljöer och inkluderande arbetssätt kan det kanske bli ett än mer användbart verktyg. Ett medel för det främjande, förebyggande och åtgärdande arbetet. På individ, grupp och organisationsnivå.

I kommande inlägg tänkte jag ge några exempel på dokumentaionsformer som skulle kunna vara stöd för att möjliggöra utveckling, för handling, synliggöra förändring och låta det vi gör bli utvärderingsbart.

//Ida

PS Vill du prenumerera på inlägg kan du göra det genom att skriva in din mail här till höger —>

Tankar om tillgänglig utbildning

Den här veckan hade jag förmånen att få föreläsa vid Kompetentos konferens Specialpedagogiskt Forum under temat Inkluderande skola och tillgänglig utbildning. I det här inlägget delger jag några tankar från föreläsningen, men även nya tankar som föddes i mötet med kloka och kunniga konferensdeltagare.

För att barn och unga ska utvecklas så långt som möjligt utifrån sina förutsättngar behöver skolan kunna möta elevers olikheter genom att forma inkluderande och tillgängliga lärmiljöer. Men att ta sig från sagt till gjort, eller från mål till verklighet i arbetet är en stor utmaning. I SKL:s rapport Olika är normen skrivs fyra områden fram som är avgörande i arbetet:

¤ Öka kunskaperna om vad inkluderande lärmiljöer innebär
¤ Utveckla ett gemensamt förhållningssätt
¤ Skapa arbetsformer för att möta elevers olikheter
¤ Följa upp och utvärdera

Det handlar alltså om att vi först och främst måste få mer kunskap, en kunskap som sedan ska leda till att vi förstår något nytt. Den här nya förståelsen ska sedan forma ett gemensamt sätt att se på det vi gör och ska ligga till grund för nya förhållningssätt. Härifrån kan vi med kunskaper och gemensamt förhållningssätt ta oss vidare till att anpassa och göra förändringar i det arbetet vi gör för att förbättra tillgängligheten. Vi behöver sedan pröva om det vi gör leder oss dit vi vill.

Att lyfta och landa

De två första stegen, att öka kunskaper och utifrån kunskaperna påbörja resan för att forma ett gemensamt förhållningssätt – det är ett arbete som jag tror pågår på flera skolor runt om i landet. Inte minst med stöd i de nätbaserade kurser och olika lyft skolor kan delta i som skolstödjade myndigheter utformat. Men att ta sig vidare, att inte bara lyfta utan också landa är kanske den största utmaningen i arbetet. Vi vill ju inte att nya kunskaper ska fastna eller stanna vid att vara en process i ett rum, eller för en grupp – lärare, elevhälsoteam eller en ledningsgrupp. Istället behöver nya kunskaper spridas och bli till något som påverka skolans hela kultur, rådande normer och värden och som leder till en aktiv förändring. För ökad tillgänglighet handlar ju om att vi behöver få till en förflyttning i arbetet med stöd – att det speciella förflyttas till att bli det generella.

I arbetet för att hamna eller att vara där – i en ständig process eller rörelse skulle jag vilja resonera om två viktiga faktorer.

¤ Vikten av att forma ett gemensamt syfte och låta det leda arbetet.

¤ Vikten av att förbättra skolans processkompetens med hjälp av stödstrukturer.

Den röda tråden

För att få till förändring i våra elevers skolvardag behöver vi mer än teoretisk kunskap. Vi får inte heller enbart  fokusera på praktiska förslag, listor, tips och ideer. Istället måste vi hitta vägar som gör att det vi gör leder oss framåt. Då måste det vi gör utgå från ett gemensamt syfte eller en gemensam utgångspunkt – arbetet måste grunda i och vägledas av verksamhetens egna röda tråd. Det innebär att varje skola måste forma ett gemensamt varför.

Utan ett varför blir det vi ska göra som att läsa ett recept utan att i förväg veta vad det är vi ska tillaga. Vi vet vad det vi gör ska innehålla, vi har ingredienserna, men har ingen aning om vad ingredienserna tillsammans ska resultera i. I skolan har vi har ofta många ingredienser att använda. Men de hjälper oss inte att komma vidare om vi inte vet vad vi ska ha dem till.

Processkompetens

Vi blir inte heller så värst hjälpta av ett recept som saknar en beskrivning av tillvägagångssättet. En steg för steg förklaring som gör att förteckningen om vilka ingredienser vi ska använda verkligen hjälper oss att nå till vårt mål. Skolans steg för steg manual måste ju såklart anpassas efter vad vi vill laga – det vill säga syftet med det vi gör. Vi får aldrig glömma den viktiga kunskapen och förståelsen av hur processer kan hållas vid liv, en slags processkompetens.

För att ta oss från tanke till handling, utan att för den sakens skull hamna i ett fokus där vi bara gör och agerar oreflekterat, krävs att vi blir duktiga på att forma strukturer. Sådana som i det vardagliga arbetet hjälper oss att få utrymme för tvärprofessionellt och kollegialt lärande – ett utvecklingsben i organisationen.

Här skulle jag vilja lyfta fram de tre delarna rutiner, verktyg och forum. Vår bok EHM – elevhälsomötet en främjande, förebyggande och lärande modell är ett exempel på hur i rutiner, verktyg och forum tillsammans kan forma en struktur som bidrar till att höja skolans, elevhälsoteam och pedagogers möjlighet att arbeta främjande och med fokus på lärmiljöer.

Att organisera fram nya strukturer behöver starta i att ta reda på hur verksamhetens arbete ser ut och ställa det mot det övergriapnde syftet. Ett sätt att starta är att granska verksamheten utifrån vilka strukturer som finns på skolan för:

¤ att skapa engagemang och samsyn i arbetet med inkluderande lärmiljöer på skolan.
¤ att synliggöra elevernas perspektiv.
¤ fungerande samarbete mellan lärarna och övrig personal på skolan i arbetet med att skapa inkluderande lärmiljöer.
¤ gemensamt arbete och lärande, elevhälsoteamet tillsammans med lärarna.
¤ att elevhälsan ska kunna stödja och vara tillgängliga för lärarna i det främjande arbetet.
¤ att elevhälsan ska kunna bidra i skolans arbete med att utveckla inkluderande lärmiljöer

Strukturera för främjande arbete

Att forma strukturer som blir till stöttor i arbetet för att höja skolans inkluderande förmåga kommer även påverka vart vi lägger vårt fokus. Det kan leda till att vi blir bättre på att främst söka efter faktorer som gör det möjligt att förändra och utveckla skolans verksamhet genom att fokus flyttas från det som inte fungerar till det som fungerar. Ser vi inte över hur det vardagliga arbetet är utformat finns en risk för att framförallt det främjande arbete blir till något mystiskt, svårförståeligt och abstrakt. Det i sin tur gör att vi håller fast vi att arbeta med det som vi har en tydlighet kring när det gäller struktur – ofta det åtgärdande arbetet.

Ibland möter jag uppfattningen om att salutogent arbete handlar att blunda för problem och svårigheter, eller att inte tala om, kartlägga, utreda och åtgärda hinder som uppstått i lärandet. Här måste vi komma ihåg att det inte finns någon antingen eller princip. Det främjande arbetet behöver genomsyra allt vi gör – på alla nivåer och i alla situationer. Att få till ett sådant förhållningssätt kommer bidra till att vi kan lyckas i att genomföra förändringar i hela lärmiljön, till ökad delaktighet och inkluderande arbetssätt. Men en sådan vridning sker alltså inte av sig självt, det måste organiseras fram genom strukturer som möjliggör lärande och förståelse som kan skapa en utvidgad förmåga att handla och agera.

__________________________

Vill du veta mer, ta del av tankar om inkluderande arbetssätt och tillgänglighet genom att utveckla skolans elevhälsoarbete finns möjlighet att kontakt mig här eller maila spkskola@gmail.com

Maria Kempe Olsson och Anna Bengtsson kommer även under våren att hålla utbildningsdagar om EHM – elevhälsomötet. Mer information och länk till anmälan hittar ni här.

Inkluderande skola och tillgänglig utbildning

Att skapa och forma inkluderande och tillgängliga lärmiljöer är en process, ett ständigt pågående arbete som aldrig kan kallas färdigt. Det handlar om att öka kunskaper om inkludering och tillgänglighet, om att få till samsyn kring förhållningssätt och att utveckla rutiner och metoder som gör det möjligt att möta elevers olikheter. Lätt att säga men betydligt svårare att genomföra i en många gånger hektisk skolvardag. Att praktiskt organisera skolans främjande arbete med hjälp av tydliga stödstrukturer är ett sätt för processen att kunna ta form . Det kan handla om att skapa rutiner, forum och verktyg för att få till stånd ett kollegialt lärande eller förbättrad samverkan mellan lärare och elevhälsans yrkesgrupper och deras kompetenser.

Snart är det dags för Kompetentos konferens Specialpedagogiskt Forum där jag har förmånen att få föreläsa kring temat inkludering och tillgänglighet. Ett längre inlägg med tankar hämtade från föreläsningen kommer snart upp på bloggen. Innan dess hoppas jag vi ses på Specialpedagogiskt Forum den 24-25 september!

//Ida N

 

Perspektiv på undantagsbestämmelsen

 

Där man lyckas upprättar man ett pedagogiskt kontrakt med sina elever. Man tittar dem i ögonen och säger: jag är säker på att det här kommer att gå bra för dig för jag har många bra vägar vi kan gå.

Med de här orden inleder Wern Palmius, rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten den mycket intressanta föreläsningen Specialpedagogiskt perspektiv. Under föreläsningen resonerar, problematiserar och exemplifierar Palmius kring hur stöd, strategier och verktyg kan utformas för att vi på bästa sätt ska kunna forma en likvärdig skola i praktiken. Att anta nya perspektiv på anpassningar kopplade till bedömning kan få en viktig och till och med avgörande betydelse för hur vi agerar för att på bästa sätt bidra till att skapa en skola som gynnar alla elevers hälsa, lärande och utveckling.

Så här i betygstider dyker frågor som handlar om tolkning och förståelse av undantagsbestämmelsen upp, funderingar som rör hur bestämmelsen kan praktiseras och hur vi kan tänka för att göra korrekta bedömningar vid betygsättning. Men är betygstider rätt tid att tala om och förstå skrivelsen? Självklart måste vi när vi upplever att det finns behov av att använda undantagsbestämmelsen ta oss tid att diskutera elevens förutsättningar med elevhälsa, lärarkollegor och rektor. Den osäkerheten som finns kring användandet av bestämmelsen kan annars leda till att elever riskerar att få lägre betyg än vad de i annat fall kunnat få – något som i sin tur kan påverka elevens livschanser på sikt (Specialpedagogik). I alla lägen är det såklart viktigt att arbeta med vardagens pedagogiska frågor, frågetecken som kan rätas ut och bli till viktiga lärdomar att ta med sig i utformandet av berikande lärmiljöer. Frågeställningar som rör bedömning och utnyttjande av undantagsbestämmelsen behöver absolut lyftas in i en vardagsnära problemlösningsprocess och hanteras i nuet. Men det bästa kanske ändå hade varit om vi kunde låta bestämmelsen och de problem kopplade till den, det vill säga de frågor vi inte har svar på och det som förbryllar oss, vara levande under hela året och i hela undervisningsprocessen. I en sådan struktur skulle kanske viljan och drivkraften att förstå kunna leda till nya antaganden, något som i ett nästa steg skulle kunna leda till att behovet av att använda skrivelsen minskar.

Anpassningar genom hela undervisningsprocessen

När vi talar om likvärdighet och en likvärdig skola behöver vi komma ihåg en sak och det är att skolan aldrig kommer att bli fullständigt lika för alla, det skulle förutsätta att alla barn har och har haft exakt samma förutsättningar, att alla lektioner har sett exakt likadana ut under alla skolår och att undervisningen har varit identiskt. Likvärdigt betyder ju inte att det alltid är och ser likadant ut för alla i alla situationer däremot att det vi gör är och blir lika mycket värt för var och en (Palmius).

Ofta klarar vi att översätta den här tanken och praktisera den när det gäller anpassningar kopplade till undervisningssituationer – att göra olika genom att differentiera och anpassa. Men när det kommer till bedömningssituationer är tanken inte alltid lika självklar. Det som skaver och upplevs obekvämt är att vi behöver använda lösningar som avviker från det ordinarie. Men här måste vi komma ihåg att rätten till stöd och anpassning inte bara gäller undervisningen utan också bedömningssituationer. Kanske skulle vi behöva reflektera och tillsammans tänka om bedömning genom att fråga oss:

Hur kan vi göra eller vad kan vi göra för att ge eleven möjlighet att på ett sätt som inte är likadant men som är lika mycket värt visa sina kunskaper?

Tidigt i skollagen står det att vi ska arbeta för att uppväga skillnader och redan i första kapitlet 4§ i skollagen sägs det: ”I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.”  I 3 kapitlet 3§   skollagen kan man läsa att ”Elever som till följd av funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika kunskapskrav som finns ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser. I Skolverkets stödmaterial Stödinsatser i utbildningen (Skolverket, 2014) står det på sidan 15: ”I det arbetet är det viktigt att läraren anpassar bedömningssituationerna för att ge alla elever möjlighet att visa vad de kan. Det går inte att kräva att alla elever ska göra på samma sätt. Bedömningsformerna kommer att se olika ut beroende på den enskilda elevens behov och förutsättningar”.

Bedömning är ju en del av en större helhet och självklart behöver vi ta hänsyn till alla elevers olika behov i alla olika lärmiljöer och under hela undervisningsprocessen, det vill säga vid:

  • Planering
  • Genomförande
  • Kunskapsbedömning
  • Betygsättning
  • Uppföljning
  • Dokumentation

Kunskapsbedömning och olika

Det vi gör kan bli lika mycket värt för alla elever om vi under hela den här processen arbetar med och tar hänsyn till elevens förutsättningar och behov och utgår från att inget enskilt undervisningsupplägg eller process kan möta alla elever. Det kan handla om att ta hänsyn till hur vi utformar och strukturer miljön, tiden och aktiviteter. Lyfta elevens styrkor och skala av det som kan utgöra eller bli till hinder. Att fånga elevens självinitierade kommunikation och låta undervisningen utgå från elevens specialintressen är några exempel på vad vi kan behöva ha med oss (Skolverket, 2014 Stödinsatser i utbildningen, sidan 12). Att anpassa bedömningssituationer  kan handla om att rensa bort det vi inte vill komma åt vid en bedömning. Vi måste träna upp vår bedömarförmåga och lära oss att få fram aktivitetens huvudsakliga syfte, vad kan vi plocka bort eller hur kan vi tänka om uppgiften i förhållande till differentiering för att inte låta det som inte tillhör bedömningen bli till hinder. Det som kan störa koncentration, minne och förmåga för eleven att göra sitt bästa.

Att till exempel bedöma kunskaper när eleven har kunskapen och kan minnas den inte när eleven glömt bort den – hur utformar vi en sådan bedömning i praktiken? För vad bedömer vi om vi inte gör en sådan anpassning när det behövs? Risken är ju att vi prövar elevens förmåga att komma ihåg snarare än att få syn på det som varit kunskapsmålen. Vi behöver uppmärksamma det som i en bedömningssituation kan stjäla onödig kraft och uppmärksamhet. Vad kostar det till exempel för en elev att argumentera utan mall? Att inte få möjlighet till minnes- och begreppsstöd? Att vid problemlösning inte få stöd och hjälp att förstå frågeställningen eller problemet? Att inte få förlängd provtid med flera avbrott? Att behöva genomföra prov i traditionell form? Att behöva skriva istället för att få möjlighet att genomföra uppgiften muntligt? Att inte få stödfrågor för att kunna bearbeta en processen eller ett arbete?

Nationella prov då, hur kan man tänka om betygen om eleven inte har klarat proven. Här måste vi, enligt Palmius, komma ihåg att de nationella provens främsta syfte är att möjliggöra nationella jämförelser. På individnivå kan vi använda oss av andra bättre bedömningsmedel för att få syn på kunskaper och förmågor. Han pekar på hur vi i skolan idag riskerar lägga större vikt vid de nationella proven i årskurs nio än vid nio års undervisning dessförinnan… Men så länge vi behöver genomföra nationella prov måste vi klara av att låta delarna 1. att göra proven och 2. att anpassa dem till varje elevs förutsättningar samverka.

Om en elev ändå inte skulle klara de nationella proven? Då behöver vi ta oss tid att ställa frågor till resultatet för att få syn på det eleven inte kan eller inte har klarat för att sedan koppla det till kunskapskraven. Vilka kunskapskrav är det som eleven inte blivit godkänd på i proven? Har vi underlag som visar att eleven har kunskaperna sedan tidigare? När vi kopplar resultaten till en sammantagen och allsidig bedömning av elevens kunskaper – vad ser vi då? Fanns det hinder som kan förklara varför eleven inte klarade delar eller moment av proven? Vilket stöd kunde i så fall bidragit till att undanröja hinder för att eleven ska ges möjlighet att visa sina kunskaper? Ligger misslyckandet i brist på anpassningar snarare än i kunskaper?

Undantagsbestämmelsen

Det är alltså skollagen, 10 kap. 21§ som säger att ”Om det finns särskilda skäl får det vid betygssättningen enligt 19 och 20§ bortses från enstaka delar av de kunskapskrav som eleven ska ha uppnått i slutet av årskurs 6 eller 9. Med särskilda skäl avses funktionsnedsättning eller andra liknande personliga förhållanden som inte är av tillfällig natur och som utgör ett direkt hinder för att eleven ska kunna nå ett visst kunskapskrav.” Den här lagen förtydligas och förklaras i följande punkter hämtade ur tidskriften Specialpedagogik:

  • Lärare får göra undantag från enstaka delar i ett kunskapskrav om det finns särskilda skäl för det. Det kan vara en funktionsnedsättning eller personliga förhållanden som är varaktiga. Undantagsbestämmelsen ska inte användas i stället för anpassad undervisning eller särskilt stöd.
  • Läraren bestämmer när undantagsbestämmelsen ska användas. Läraren bör samråda med rektor. Skolan kan inte kräva att eleven har en diagnos. Eleven ska känna till undantaget men det står inte i betyget.
  • Exakt vad som är enstaka delar av ett krav går inte att säga. Det handlar om en liten del av ett ämne. Några exempel finns på Skolverkets hemsida. Eleven kan undantas från samma del av ett kunskapskrav i flera betygssteg och i flera ämnen.
  • Bestämmelsen gäller i grundskolan, gymnasieskolan och i vuxenutbildning. I särskolan gäller den andra funktionsnedsättningar än utvecklingsstörning.

Undantagsbestämmelsen får aldrig innebära att vi undantar eller tar bort ett eller flera moment från undervisningen. Bestämmelsen kan aldrig bli en kompensation för bristande anpassningar och stöd i vardagen, den får alltså aldrig bli en ersättning till nödvändiga åtgärder. Det är när vi trots kompensation, anpassningar och särskilt stöd inte nått fram till någon del av kunskapskravet som vi kan överväga att använda bestämmelsen. När eleven inte kan visa kunskapen oavsett hur mycket det tränas, vi kunna ställa oss  frågan: “Om jag skulle kunna anpassa undervisningen ytterligare, få ännu mer tid eller fler kompensatorisk hjälpmedel, skulle det då kunna hjälpa eleven att nå målet?” Är svaret nej på den här frågan- då  kan bestämmelsen utnyttjas.

Ibland  kan det säkert vara så att det som utgör det största hindret i arbetet med anpassningar är vårt eget förhållningssätt. Hur vi tänker om något, eller förhåller oss till det, kan förändras genom att vi skaffar oss kunskap som i sin tur leder till ny förståelse. Genom att läsa och tillsammans tolka våra styrdokument kan vi höja vår bedömarkompetens och bli tryggare i att kunna utnyttja hela läroplanen och skollagen. Att se våra förordningar som verktyg som ger oss möjligheter och inte som medel vars syfte är att begränsa. Det kan till exempel handla om att bygga upp ett förhållningssätt som utgår från och att vi alltid ska låta eleven få visa vad den kan den dagen eleven är som allra bäst – på sin ”top-10-day”. Eller att vi alltid ”bedömer kunskapen när den har kommit inte när den har gått” (Palmius). Att tillsammans tolka uttryck som ett ”enstaka krav”, förstå vad som anses vara en ”varaktig” funktionsnedsättning och arbeta med gemensam tolkning av kunskapskraven. Att träna förmågan att alltid i alla situationer vara på spaning efter och ta tillfällen i akt för att få syn på elevens utveckling.


Här har jag samlat några länkar till artiklar och bloggar om bedömning, betyg och anpassningar.

Specialpedagogiskt perspektiv, Mitt lärande UR Samtiden

Pys lagom, Specialpedagogik

Elever med funktionsnedsättning och betyg, Skolverket

Om pys och undantagsparagrafen i skollagen, Bo Hejlskov

Betyg, pysparagrafen, sammanvägningen av prestationer, Specialpedagogen

Är det fusk med anpassningar och stöd i bedömningen? SPSM

Hur man kan tillämpa undantagsbestämmelsen, SPSM

Undantagsbestämmelsen vid betygsättning, Skolverket


Prenumerera på inlägg här…

En forskarantologi om elevhälsa – YES!

Vi (Maria, Anna och Ida) har precis läst SPSM:s nya forskarantologi (2018) där Eva Hjörne, Ingrid Hylander, Monika Törnsén och Pia Skott medverkar. Antologin syftar till att bidra till ny kunskap om hur rektor och elevhälsoteam kan arbeta med elevhälsans förändrade uppdrag och är ett led i ett långsiktigt arbete där målet är att stödja skolor i det mer förebyggande och hälsofrämjande arbetet.

Elevhälsoarbete handlar ju om att systematiskt utveckla skolans förmåga att möta elevers olika och specifika behov…så att alla elever får möjlighet att utvecklas så långt som möjligt – både vad gäller hälsa och måluppfyllelse. För att detta ska kunna bli möjligt lyfter SPSM fram en lärande process som handlar om att utveckla strukturer för undersökande och kunskapsbildande cykler. Likaså lyfts det viktiga arbetet för att utveckla ett professionellt lärande över tid fram.

För att få till det här lärandet erbjuder SPSM den nätbaserade kursen Att höja skolans elevhälsokompetens – ett processarbete för likvärdig utbildning. Antologin bygger i sin tur på dokumentation från skolor som deltagit i denna kurs som de fyra forskarna har undersökt för att se hur kursen kan bidra i lärprocessen kring att utveckla elevhälsokompetens. Antologin innehåller också en koppling till tidigare tillgänglig forskning om elevhälsa, bland annat den som Hjörne, Hylander, Törnsén och Skott själva bidragit till. Eftersom elevhälsoarbete är ett av våra intresseområden kastade vi oss givetvis över den här antologin så fort den landat i brevlådan (den finns även att ladda ner som pdf) och säger YES till denna skrift. Allt stöd som finns att få till skolor för att få till det mer förebyggande och hälsofrämjande elevhälsoarbetet behövs!

De fyra forskarna bidrar med var sitt kapitel i antologin utifrån olika perspektiv. Eva Hjörne fokuserar på hur elevhälsans professioner kan samverka med pedagoger och annan skolpersonal för att utveckla främjande lärmiljöer. Ingrid Hylander utgår från det tvärprofessionella perspektivet på elevhälsoarbete, Monika Törnsén belyser rektors ledarskap i förhållande till att utveckla elevhälsans arbete och Pia Skott belyser området organisering av elevhälsa.

Vi har förstått att kursen som SPSM erbjuder är väldigt populär, och det kan vi mycket väl förstå eftersom behovet av att utveckla elevhälsoarbete är stort på de flesta håll.  Men vad är det då deltagarna förväntar sig och behöver? Det har Hjörne undersökt och behovet och förväntningarna kan sammanställas i följande punkter:

  • Att få verktyg för att kunna arbeta mer förebyggande och främjande.
  • Att rollerna inom elevhälsan ska bli tydligare.
  • Att hitta rutiner för EHT-arbetet.
  • Att få en samsyn och samverkan runt elevhälsan.
  • Att elevhälsoarbetet ska bli mer effektivt (s. 25-26).

Förväntningarna stämmer ganska väl med de sju olika moment som kursen bygger på där deltagarna till exempel får fördjupa sig i riktlinjer för elevhälsans arbete, reflektera kring roller samt se över skolans strukturer.

Forskarnas slutsatser handlar om att kursen Att höja skolans elevhälsokompetens – ett processarbete för likvärdig utbildning kan ge skolor en skjuts i arbetet med att utveckla elevhälsa och höja elevhälsokompetensen. Bland annat lyfter Hylander fram hur kursens upplägg kan hjälpa team att gå från att vara flerprofessionella till att närma sig ett mer interprofessionellt arbete där uppdraget är gemensamt utan att varje profession ger avkall på sin kompetens och roll. Hjörne synliggör att deltagandet i kursen genererar många nya kreativa tankar och idéer men att det ”…verkar finnas ett glapp mellan vilka insikter teamen har gjort under kursens gång och vilka strategier eller modeller de konkret kom att använd sig av för att nå målet med en förebyggande och hälsofrämjande skola” (s. 39).

Kursen sätter fokus på och bidrar till utvecklingsarbete, men att utveckla elevhälsa innebär utmaningar. Något som löper som en röd tråd genom hela antologin, i alla fyra kapitel, är utmaningen som handlar om hur elevhälsouppdraget ska kunna bli en integrerad del av skolans kärnverksamhetlärandeuppdraget, det vill säga att lyckas koppla samman elevhälsan och den pedagogiska verksamheten.  Frågan om hur elevhälsans professioner och lärare ska kunna närma sig varandra i praktiken är central.

I antologin uttrycks detta behov på olika sätt flertalet gånger, både av forskarna själva och i citat från deltagare i kursen. Här lyfter vi några exempel ur antologin:

  • Stärka bandet mellan elevhälsan och den pedagogiska verksamheten.
  • Samarbetet inom EHT men också mellan EHT och lärarna ska utökas och förbättras.
  • Få bort vi-och-dom-tänk  mellan pedagoger och EHT.
  • Att se elevhälsoarbetet som ett tillsammansarbete.
  • Se elevhälsan som något som inkluderar lärande och undervisning.
  • Lärande och hälsa behöver gå hand i hand med varandra för att uppnå välbefinnande och måluppfyllelse hos eleverna.
  • EHT behöver samverka med pedagoger för att uppnå målet.
  • Omvandla medvetenheten om att samverkan med lärare behövs till praktik.
  • Det handlar om att lära och arbeta tillsammans för elevens bästa.

Hjörne skriver att det ”…verkar som om att EHT och elevhälsan ses som en verksamhet skild från övrig verksamhet på skolan, precis som det oftast har varit. Det vill säga, EHT är en verksamhet som består av vissa yrkesprofessioner och de har sina EHT-möten. Den pedagogiska verksamheten, där lärare, fritidspedagoger och andra ingår, är en annan verksamhet.” (s.41)

Skriftens namn är Elevhälsoarbete under utveckling – en antologi och ger en fingervisning om att elevhälsoarbete inte utvecklas i en handvändning. Det är en process som tar tid eller som Skott skriver  “det tar tid att bygga upp en högkvalitativ elevhälsa” (s. 121).

Kursen Att höja skolans elevhälsokompetens – ett processarbete för likvärdig utbildning verkar vara värdefullt bidrag på vägen i skolors arbete för att uppnå skollagens intentioner om en samlad elevhälsa där elevhälsoarbetet blir ett gemensamt ansvar.  Men arbetet behöver fortsätta och är på intet sätt klart efter genomgången kurs. Hjörne föreslår till exempel en fortsättningskurs där fokus är på hur idéer omsätts i praktik. Törnsén är inne på att det inte räcker med att elevhälsans professioner utvecklas. Om skolans elevhälsokompetens ska höjas måste hela skolans personal involveras så att ”…gapet mellan elevhälsan och den pedagogiska personalen kan minskas” (s. 93).

Vår reflektion är att kursen som SPSM erbjuder är klockren som ett led i att utveckla och höja elevhälsokompetensen. Skolor behöver avsätta tid till detta om utveckling ska bli möjlig. Det är också nödvändigt att fördjupa sig i och hitta en samsyn kring styrdokumentens riktning för elevhälsoarbete och vägledande begrepp, diskutera roller och strukturer för elevhälsans arbete. Men som de fyra forskarna signalerar – det behövs mer.

Vår avslutande reflektion kring detta är att det viktigaste för att få till en förändring och ett närmande mellan elevhälsouppdraget och lärandeuppdraget är att släppa taget om idén som Hjörne visar på fortfarande existerar – elevhälsoarbete och pedagogiskt arbete som två olika spår. Vi måste börja se elevhälsans arbete och det pedagogiska arbetet som ett tillsammansarbete och som ett gemensamt uppdrag. Hylander lyfter fram att ett sådant arbete behöver utgå från samtal och förhandling, mer än bara förankring av vad elevhälsoteamet redan kommit fram till. Genom det första, samtal och förhandling, möjliggörs en höjning och förbättring av hela skolans elevhälsokompetens.

För att lyckas i ett sådant arbete som både Hjörne och Hylander skriver om, behöver vi ”designa organisationen eller designa om organisationen” (s. 93). Törnsén menar att detta görs genom strukturella åtgärder, exempelvis gemensamma möten och möjlighet att samverka i skolans dagliga praktik där gemensamt fokus är på undervisningsrelaterade frågor.  Ett sätt att strukturera eller designa om är ju att förändra rutiner och mötesforum. Och det  var ju precis så som EHM – en främjande, förebyggande och lärande modell växte fram som ett svar på att få till skollagens intentioner om elevhälsoarbete som ett tillsammansarbete och gemensamt uppdrag. Flera skolor har redan anammat och satt igång med EHM i sitt förbättringsarbete, andra skolor tilltalas men behöver förstå och bearbeta hur ett sådant sätt att vända på tanken och arbeta kan passa in i befintligt arbete. Men det finns också skolor där EHM än så länge är ett allt för stort steg att ta. Allt beror ju på var skolan befinner sig i sin utvecklingsprocess. Men oavsett var skolor befinner sig behöver nästa steg helt klart tas!

Under hösten kommer vi att publicera en serie gemensamma blogginlägg som på ett vardagsnära sätt kommer beskriva hur elevhälsoarbete kan bli till ett tillsammansarbete och ett skolgemensamt uppdrag i praktiken. Ett sätt att komma vidare med fokus på hur goda tankar och ideer kan omsättas i praktiken, precis som Hjörne efterfrågar. Vi kommer bland annat att lyfta fram och belysa vad EHM är – och inte är, hur EHM kan bidra till att det gap mellan lärare och elevhälsans professioner, som Törnsén nämner, kan minska och hur de sju strategier som enligt Hjörne visat sig vara framgångsrika för elevhälsans förebyggande och hälsofrämjande arbete finns inbyggda i EHM. Vi ser tydligt hur SPSM:s utbildning och de erfarenheter men också fortsatta utvecklingsbehov som lyfts fram utifrån den kan flätas samman med EHM. Genom att utveckla skolans elevhälsoarbete kan tilliten mellan oss vuxna men också mellan elever och vuxna öka och tillsammans kan vi göra den synvända som behövs för att skapa tillgängliga lärmiljöer för alla elever.

Fram till dess önskar vi en härlig sommar!

Anna Bengtsson, Maria Kempe Olsson och Ida Necovski

 

 

Att ta kontroll – över det som kan kontrolleras

Jag har i tidigare inlägg skrivit om bemästringskonst och tänkte i det här inlägget resonera vidare om just detta. Och om vilken roll den kan spela i förändringsarbete och för det specialpedagogiska uppdraget.

Både i pedagogiskt och specialpedagogiskt arbete finns en tendens att vi fokuserar på och ägnar tid åt att tala om och arbeta med sådant vi inte kan påverka. Eller om sådant vi upplever att vi inte kan påverka. Det finns alltså både en omedveten och medveten koncentration i vårt arbete som handlar om det som är eller vi anser vara utom vår förmåga att kunna förändra. I den medvetna delen, när vi trots att vi vet om att vi inte kan styra eller bemästra en situation ändå ägnar kraft och handling till att förändra den kan ju låta som ren galenskap. Men det är det inte, det som däremot har blivit galet är att vi inte vet vad i en situation vi behöver göra för att ändra vårt fokus för att få syn på och uppmärksamma det vi verkligen kan påverka.

Göra val

Häromdagen hade jag förmånen att delta vid Linköpings Universitets nätverksträff för Specialpedagoger där inbjuden föreläsare var professor Bengt Persson. Efter föreläsningen fick Bengt frågan om hur en skola ska kunna förändras i en inkluderade riktning när organisatoriska förutsättningar utgör hinder för en sådan utveckling. Frågeställning fick flera av oss åhörare att nicka instämmande, känslan av bakbundna händer känner de flesta igen sig i. Svaret på frågan var dock inte särskilt komplicerad, utan rakt på sak: vi måste komma ihåg att en organisation i sig bara är en artefakt. Nu tänker jag inte i det här inlägget fördjupa mig i en diskussion eller ett resonemang om organisationsstruktur och kultur.  Istället vill jag rikta fokus på tankar och kopplingar till påverkansmöjligheter. För någonstans i resonemanget kring förändring blev det så oerhört tydligt att vi måste göra ett val: att synliggöra och lyfta det vi kan och har möjlighet att påverka, fokusera på det och arbeta med det.

Det skulle kunna översättas till att vi har ett val att göra i allt vi genomför, arbeta med det vi kan kontrollera eller det vi inte kontrollerar. Jag ska försöka ge ett exempel här kopplat till specialpedagogiskt arbete och där jag själv behövt ta mig tid att reflektera i mitt eget arbete. I skollagen framkommer det att alla barn och elever ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser (Skollagen, 3 kap 3 §). Det finns en risk för att vi i vardagsarbetet inte ser och riktar uppmärksamhet mot att utarbeta stöd utan istället tolkar uppdraget som att vi ska motverka funktionsnedsättningen. Arbetet centreras och koncentreras kring hur skolan ska kunna arbeta för att undanröja själva funktionsnedsättningen. Ett sådant misssriktat fokus betyder att vi lägger kraft på att arbeta med något som vi inte kan, och inte heller ska, kontrollera. Det vi istället kan och ska kontrollera är att utformandet av stöd och det är här vi måste lägga vår kraft.  Det kan låta självklart och oerhört givet men i vardagen när vi ställs inför utmanande situationer kan vi kanske behöva rannsaka var vi egentligen har vårt fokus och vad vi verkligen arbetar för att förändra.

Kontroll och synsätt

Exemplet här ovan kan självklart kopplas till perspektiv och vår syn på elever i behov av stöd. Har vi en utgångspunkt som bygger på att eleven ska anpassas till skolan eller tvärtom, att det är skolan som ska anpassas efter elevens förutsättningar. Synsätt, perspektiv och förhållningssätt är inget som kan förändras genom övertalning.  Det här måste istället bygga på övertygelse, som ett resultat av idogt och systematiskt arbete. Men att starta i en vridning kring vad vi kan kontrollera och bemästra samt att synliggöra det kan vara en början. Men en förutsättning för att veta vad vi kan kontrollera är att vi blir förtrogna med våra styrdokument och formar förmåga att lyfta blicken för att få syn på sammanhang och samband.

Självklart finns det även situationer som vi tror oss inte kunna kontrollera men som vi faktiskt har möjlighet att bemästra. Vi tror oss stå inför ett olösligt dilemma men i själva verket är det vi har framför oss ett falskt dilemma. En svårighet som uppfattas som en situation som bara går att lösa på två sätt, vilken oavsett val får negativa konsekvenser. Ett antingen eller tänk i en pest eller kolera anda som inte generera annat en än känsla av otillräcklighet, frustration och låsning. Här måste vi alltså vara uppmärksamma så att vi inte blandar ihop ett till synes olösliga dilemman med det vi verkligen inte kan styra över.

Styra situationer

Men om vi återgår till kontroll, när vi har synliggjort vad vi faktiskt har möjlighet att styra över och också förändra behöver vi använda och utnyttja möjligheten av att kunna styra en situation. För här måste vi vara på vår vakt så att vi inte använder det vi inte kan kontrollera som en ursäkt för att inte agera alls. En kontrollerbar situation kan lätt förefalla vara utom kontroll när vi låter situation eller en händelseutveckling i sig övertar makten. När vi så att säga åker med, och med den inbyggda risken att vi då också åker för fort och blir styrda av en  situation istället för att vi styr den. Något som ger upphov till att vi slutar tänka och agera rationellt och situationen i sig ger oss order och begränsar vår handlingsförmåga. Vi arbetar med det vi kan kontrollera men låter det bli utom vår kontroll.

Vad gör då bemästringskonst och känslan av att ha kontroll med oss? Den hjälper oss att faktiskt kunna hitta vägar framåt i en situation som från början uppenbarade sig som olöslig. Den minimerar risken för att vi skapar en kultur där ansvaret anses vila på någon eller något annat. Vi upplever också den viktiga och avgörande känslan av hanterbarhet som i sin tur ger oss en känsla av meningsfullhet. Men för att hamna här måste vi först och främst se till att vi ägnar oss åt det vi verkligen ska och har möjlighet att påverka.

Dynamiska klassrumsobservationer

Ordet klassrumsobservationer för ofta tankarna till inspektion, vilket inte är så konstigt. En google-sökning på ordet genererar resultat kopplade till mallar och scheman som i första hand uppfattas vara tänkta som utgångspunkt för kartläggning och analys på organisationsnivå. Klassrumsobservationer som underlag för den här formen av analyser kan självklart vara viktigt. De kan till exempel vara ett redskap för att ge rektorer, skolledare och utvecklingsledare information till kartläggningar eller till pedagogiska bokslut.

Men observationer av undervisningen kan också få andra effekter; direkt utveckling och förbättring av lärmiljöer. För att observationer ska kunna leda till förbättringar, nya antaganden och göranden kan ett dynamiskt förhållningssätt i arbetet vara lösningen. Jag har själv använt observationsmallar – som i sig inte alls på något vis varit dåliga – och utgått från dem i genomförandet av observationer.  Skrivit ner och loggat, febrilt och intensivt för att när lektionen varit slut tackat läraren för att jag fått besöka hens lektion och sedan lagt observations-anteckningarna i mapp i hyllan. Och där har de blivit liggandes…

Lärares lärande

Helen Timperley är professor i pedagogik i Nya Zeeland och hennes bok “Det professionella lärandets inneboende kraft” utgår från hennes egen forskning om hur lärares egen utveckling påverkar elevers resultat. Hon menar att det finns ett tydligt samband mellan utveckling och fortbildning av lärares profession och elevers lärande. Det räcker alltså inte med generell kompetenshöjning för att lärares professionella utveckling skall generera en kvalitativt bättre undervisning. Det kan låta självklart utifrån vetskapen om att det är lärarens förmåga att leda elevernas lärande och att anpassa lärprocesser som är avgörande.

Vad Timperley lyfter fram är dock vikten av att möta lärares lärande utifrån  behov baserade på elevers utveckling och resultat. Precis som skolan har ansvar att möta alla elever där de befinner sig i sin utveckling för att genom det göra undervisningen meningsfull och effektiv måste lärares professionella utveckling ha samma utgångspunkt. Vi behöver ta reda på mer om eleverna, skaffar oss information, överge våra egna personliga teorier som svar på vad som kan påverka elevers resultat och utveckla professionell kunskap. Det är i en sådan process som skillnad möjliggöras. Vi måste alltså undersöka undervisningen där vi står, börja titta på den egna verksamheten och försöka synliggöra mönster och tendenser. Den här kunskapen och strukturen för att utveckla lärares lärande som Timperley tagit fram, ger oss information om hur vi kan arbeta för att lyckas med att förändra lärprocesser i praktiken.

Undersöka den egna verksamheten

Den viktigaste grunden eller utgångspunkten för att lyckas i arbetet med att förändra och utveckla lärprocesser handlar alltså om att undersöka den egna verksamheten. För att en granskning av den egna praktiken ska ge oss möjlighet att få syn på förbättringsområden måste undersökandet brytas ner, bli specifikt och riktat. Risken är annars att det vi gör landar på generella undersökningar som i sin tur blir distanserade från de områden som verkligen behöver förbättras. Att undersöka är ett arbete som handlar om att lägga sig i, att våga vara nyfiken och frågvis – vi måste helt enkelt snoka i varandras göranden. Såklart krävs förtroendefulla relationer för att ett undersökande arbetet inte ska uppfattas så som vi så ofta av tradition uppfattat det, som granskning och inspektion. Men med ödmjukhet och genuint intresse i våra frågeställningar ökar chanserna för att tillitsfulla relationer ska kunna ta form.

Följande undersökande och kunskapsbildande steg (Timperley, 2013) visar hur arbetet kan vara uppbyggt.

  • Förberedelse – samla information
  • Vad behöver utvecklas?
  • Genomförande – att förändra lärprocesser i praktiken
  • Resultat

De här fyra stegen kan brytas ner ytterligare för att kunna bli till verkliga verktyg och metoder i arbetet. Jag gör här ett försök att beskriva hur jag själv valt att omsätta stegen i praktiken.

Det viktigaste först

Först  och främst och som i det mesta vi företar oss krävs förberedelse. En del av förberedelsen kan handla om att skapa ett tillåtande klimat och forma förtroendefulla relationer. Ett arbete som tar tid och som bygger på förhållningssätt och bemötande. Utöver de här grundläggande och oerhört viktiga förutsättningarna  kan förberedelse i form av kartläggning som utgångspunkt för att få information om vad som behöver förändras vara avgörande. Syftet är  att samla information för att synliggöra vad i en lärprocess som det skulle kunna finnas behov att utveckla och förbättra. En sådan kartläggning eller insamlande av information skulle göras genom:

Att undersöka extra anpassningar eller behov av särskilt stöd som finns i gruppen. Det kan dels ge svar på vilka olika behov som finns i gruppen men samtidig går det härigenom lyfta vad som kan behöva förändras för att forma en högre grad av tillgänglighet.

Att ta reda på elevernas bild av undervisningen genom att till exempel genomföra enkla intervjuer eller på annat sätt fråga eleverna om deras upplevelse. Att undersöka elevernas bild kan ge oss viktig information om hur lärprocessen på ett tydligare och förbättrat sätt kan möta de olikheter av behov som finns i gruppen. Att ta del av elevernas perspektiv är en viktig dimension som tyvärr ibland blir är en bortglömd del i insamlande av information.

Lärarens upplevelse genom frågor som; Vad är svårt eller vad är en utmaning i undervisningen? När uppstår utmaningarna och när är de som svårast att hantera? Hur blir det i situationer som kan vara utmanande för läraren? Är upplevelsen kopplad till ett specifikt arbetsområden eller explicita situationer? Frågor av det här slaget handlar självklart inte i första hand om att undersöka elevernas resultat utan är ju kopplat till en upplevelse som läraren har. Men frågeställning av det här slaget kan vara en del av en sammantagen bild av det som behöver förändras för att utveckla lärmiljöer.

Granska och analysera elevers resultat genom att samla information från bedömningar av olika slag där information om elevers utveckling framkommer och synliggöras. Här kan information om vilka förmågor, kunskapsområden samt koppling till olika ämnen synliggöras och ligga till grund för förbättringsarbete.

Nästa steg handlar om att formulera behov utifrån det som behöver utvecklas och prövas utifrån nya antaganden. Behovet ringas in i ett fokusområden med en tydlig frågeställning.

Frågor som frigör kraft

Att göra ett val kring ett område att arbeta med i processen är ett viktig steg. Att välja ut ett område, även om fler och olika förbättringsbehov synliggjorts, gör arbetet hanterbart och tydligt. Specialpedagog och läraren behöver tillsammans komma fram till och välja fokusområde.  Det kan handla om att arbete med specifika utmaningar, differentiering och anpassningar. Att forma en trygg, stödjande och uppmuntrande lärmiljö eller om mål, innehåll och struktur. När området är identifierat och inringat kommer nästa viktiga steg; att formulera frågeställningar som ska ligga till grund för det fortsatta arbetet med att genomföra, observera, reflektera och ompröva. I själva frågandet och formulerandet av frågor finns en enorm kraft kopplad till lärandet.

Frågandet leder utvecklingen framåt eftersom den i sig söker ett svar och lyfter det egna tänkandet till nivåer som utmanar tidigare antaganden. Frågorna i sig gör också att spaningen efter vad som kan åstadkommas, vad som behöver förbättras men också hur det kan ske tydligare. Både formulerandet av fokusområde och frågor skapar kontroll  – vi vet vad lärandet handlar om, syftar till och i det finns inte något hot i form av inspektion eller granskning, här kan istället lärandet ligga i fokus. Exempel på frågeställningar kan vara: Kan nivån i uppgifter anpassas efter olika behov i gruppen? Hur påverkar pedagogiska förhållningssätt  klimatet? Kan tempo och djup i arbetet/uppgifter differentieras? Vad behöver göras för att lektionsstarten förtydligar mål och ramar in arbetet?

Processer i processen

När frågeställningarna är formulerade är vi framme vid det som handlar om genomförande – att tillsammans försöka förändra lärprocesser i praktiken. Den här delen av arbetet kan i sin tur kan delas upp i fyra steg  1. planera 2. genomföra, pröva och observera, 3. handleda 4. utvärdera och reflektera. Det här fyra stegen blir alltså en egen process i den större undersökande och kunskapsbildande cykeln.

Arbetet genomförs tillsammans med undervisande lärare och sker under och efter ett antal lektioner. Tillfällen för lektionsbesök är noggrant planerade och i planen för arbetet finns även fasta tider för efterarbetning i form av handledningstillfällen. Bearbetningen syftar till att skapa reflektion och tillfälle till att utvärdera den genomförda lektionen utifrån den valda frågeställningen. Det handlar om att försöka synliggöra mönster och tendenser. Något som i sin tur ligger till grund för ökad förståelse och nya antaganden, som kan bli delar i en ny planering och omprövning.

Sammanhang och helhet

I arbetet är det viktigt att fokus på både behov och förbättringsområden ligger på kontext och sammanhang. Det här är självklart direkt kopplat till skolkultur, förhållningssätt och perspektiv. I arbetet med att förändra lärprocesser kan ju målet i sig vara att utveckla just dessa delar, men oavsett får vi aldrig låta vårt fokus för förändringar riktas mot individer eller individuella förutsättningar. Att låta dem vara en del av beskrivningarna av de behov som finns i gruppen kan absolut vara viktigt men fokus måste riktas mot annat än individbundna förutsättningar. En utmaning för den som observerar i klassrummet; fokus ska inte ligga på lärarens förutsättningar utan på hur helheter kan påverka lärprocessen. På samma sätt kan det kan vara en utmaning för läraren att inte ensidigt fokusera på enskilda elevers brister. Utmaningen i arbetet som helhet är att skapa och bibehålla fokus på sammanhang. Men när den utmaningen antas utifrån ett relationellt perspektiv kan det leda till lärprocesser som verkligen gör skillnad.

Verktyg

Verktyg i form av stödjande strukturer eller bryggor kan vara till hjälp i förflyttningen av vårt tänk. Verktyg kan också vara som en ram så att vi lättare kan sammanföra olika bilder, perspektiv och synsätt. Vid klassrumsbesök kan olika verktyg användas och egentligen kan hela processen med stegen planera, genomföra, pröva och observera, handleda, utvärdera och reflektera ses som ett verktyg i sig. I själva genomförandet av observationer kan effektiva verktyg innebära att sekvenser av undervisningen filmas eller att den på olika sätt loggas. Men återigen, för att en lärprocessen ska kunna bli central är frågor viktiga. De kan används under det handledande och reflekterande arbetet och kan bli ett avgörande verktyg. Cirkulära frågor som; vad skulle hända om du….? Vad kunde elevernas reaktion bli om…? Vad händer efter detta, vad blir konsekvensen? Om vi tar elevens perspektiv, hur ser det ut? synliggöra sådant som sker. Det handlar om relationer, skillnader och konsekvenser vilka alla kan bidra till lärande.

Så – som en självklarhet kanske, lärande sker när vi tillsammans synliggör och identifiera behov, forma dynamiska  lärprocesser och som ett resultat av det få nya insikter, gör nya antaganden och vågar pröva nytt.

Här finns ett processförslag för Dynamiska observationer.

//Ida N

Referenser

Bengtsson, A., Kempe Olsson, M. & Necovski, I. (2017). EHM – elevhälsomötet: en främjande, förebyggande och lärande modell. (Första upplagan). Stockholm: Gothia fortbildning.

Sandberg, J. & Targama, A. (1998). Ledning och förståelse: ett kompetensperspektiv på organisationer. Lund: Studentlitteratur.

Timperley, H. (2013). Det professionella lärandets inneboende kraft. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.