Bråttom – viktigt

Jag vill börja det här inlägget med ett tack! Ett tack riktat till det utvidgade kollegie som finns ute i på nätet. I bloggar, poddar, forum och grupper. Genom tweets, delningar och uppdateringar. På min blogg Specialpedagogisk kompetens publicerade jag mitt första inlägg för sådär 1,5 år sedan – nervös och pirrig, som jag fortfarande kan känna mig.

Mitt mål var aldrig mer än att bara sätta mina specialpedagogiska tankar på pränt, men det har gett och ger mig mer tillbaka än vad jag kunnat ana. Mina tankar får nötas och det gör att de hela tiden måste förändras. Något som i sin tur leder till nya tankar och idéer, och nya ord att sätta på pränt. Tyvärr är tid ibland en bristvara i livet och uppdateringarna här på bloggen hinns inte alltid med. Så ännu en gång…tack till er som tålmodigt följer denna blogg! 🙂 Nu över till detta blogginlägg – med fokus på elevhälsa…


Vid det här laget känner de allra flest som arbetar i skolan till att elevhälsouppdraget handlar om att arbeta främst förebyggande och främjande. Kunskap om det ömsesidiga sambandet mellan hälsa och lärande har säkert inte undgått särskilt många. Just nu, när det är tid för våra skolor att starta igång efter sommaren, är det även dags att med nya tag forma det kommande läsåret. Just innan sommaren läste jag ett flertal bloggar och inlägg med fokus på att det då var tid, att använda innevarande läsårs erfarenheter för att reflektera, utvärdera och forma en struktur för kommande läsår. Och när vi nu är här och säger “hej och välkommen” till det nya läsåret startar även utmaningen; att se till att våra planer och visioner omvandlas till verklighet och vardag. Det handlar inte minst om att förverkliga skollagens skrivelse om att arbeta främst förebyggande och främjande.

Främjande arbete med fokus på hälsa lärande och utveckling kan inte boxas in till ett arbete som görs vid sidan av allt annat arbete. Det ska genomsyra hela skolans arbete. Men faktum är att inte heller det räcker. Det måste vara mer än bara en idé eller ett synsätt. Det måste också synas i praktiken, i vardagsarbetet och generera resultat. Och det är kanske här vi kommer till den stora utmaningen; att hålla fast vid det som är vår plan hela vägen och inte låta den pedagogiska vardagens alla göranden få oss att förlora målet.

I antologin Elevhälsa under utveckling skriver författarna fram ett antal framgångsstrategier för elevhälsans främjande och förebyggande arbete och i samband med det beskrivs följande i boken:

”Det var intressant att se att på de skolor som hade hunnit utveckla sitt elevhälsoarbete mer så hade ett ömsesidigt förtroende mellan de olika personalgrupperna vuxit fram. De lyckades också med synvändan att skolproblem blev skolans problem och inte ett elevproblem som tidigare. Förklaringen till problemen förlades inte längre hos barnet självt.”

Om vi stannar upp här lite och funderar kring vad som verkligen sägs, så kan vi få syn på något mycket intressant. Hur det utvecklade elevhälsoarbetet, med ett tydligt främjande och förebyggande fokus, förändrar vår syn på var problem uppstår. Från att förklaringen av svårigheter förlades hos barnet till att det sågs som ett skolproblem. De åtgärdande insatserna på individnivå förflyttades till fokus på lärmiljö. Synvändan var inte det förändrade elevhälsoarbetet i sig, utan synvändan kom som ett resultat av ett förändrat elevhälsoarbete.

Vi kan inte stirra oss blinda på att  “inte längre arbeta åtgärdande”. Vinsterna är större och med fler dimensioner än att vi ska sluta göra något. De är istället början på något – det resulterar i ett förändrat synsätt, en fullständig omvälvning i vårt sätt att tänka om och förstå skolsvårigheter. Det främjande och förebyggande arbetet blir ett medel för oss att nå det målet. Men återigen, för att lyckas behöver vi verktyg som stöd och verktyg som också synliggör vad vi gör när vi inte lyckas fullfölja förskjutningen mot ett mer främjande och förebyggande arbete. 

För en tid sedan läste jag om den så kallade prioriteringsmodellen eller prioriteringsmatrisen. Den sägs från början ha uppfunnits av president Eisenhower, som en hjälp för att synliggöra en övergripande bild av vilka beslutsfattande som behövde göras. Matrisen har sedan använts i olika sammanhang som stöd för att skapa balans i olika slags göranden. Eftersom delar av hur vi agerar när det kommer till våra prioriteringar och handlanden faktiskt kan kännas igen i allt  vardagligt arbete, förde matrisen mina tankar till skola och skolans elevhälsoarbete. Och hur den skulle kunna bli ett verktyg för att få syn på vad vi gör men också för att få syn på vad vi behöver göra annorlunda och förändra.

Modellen bygger på fyra faser och utgår ifrån parametrarna bråttom och viktigt.

  • I den första ruta A – bråttom och viktigt – finns sådant som behöver göras akut eller så fort som möjligt. 
  • Ruta B – viktigt men mindre bråttom – inkluderar allt som behöver göras men som inte är lika urakut i förhållande till tid. 
  • I matrisens ruta C – bråttom men mindre viktigt – samlas sådant som vi gör för vi upplever att det är bråttom men i själva verket mindre viktigt. 
  • I matrisens sista ruta D – mindre viktigt och mindre bråttom – inbegrips sysslor som kan göras när som helst. 

Matrisen kan användas som ett verktyg för att synliggöra hur vårt arbete fördelas och vad som prioriteras. För skolans elevhälsa, i den specialpedagogiska rollen och uppdraget, i skolans pedagogiska arbete, för att synliggöra verksamhetskultur. När området är kartlagt och klargjort behöver såklart resultatet analyseras. För att analysera varför vi gör som vi gör när det kommer till elevhälsoarbete behöver vi fördjupa förståelsen av innebörden i det vi gör i matrisens olika fält. 

Det som hamnat i ruta A handlar alltså om sådant som omedelbart måste tas tag i och som upplevs inte kan vänta. Men risken är att vi upplever krisläge när det inte behöver vara det. Vi tror att det som sker kräver direkt åtgärd. Det leder till att det vi gör går fort, men det gör också att det riskerar att gå fel. I den här rutan finns inte tid att stämma av, att samarbeta och tänka tillsammans, vilket leder till ett sämre resultat, lägre kvalitet och vi agerar utan att först tänka. Att minska arbetet i ruta A kräver nya mer effektiva strukturer, metoder och arbetssätt. 

Frågor att reflektera kring: vad definieras i verksamheten som akut? Finns det olika upplevelser och bilder av när en situation är det? Vem eller vad avgör när en situation är akut eller krävs att hamna i ruta A? Finns det mönster eller samband kopplat till göranden i denna första ruta? Vilka situationer leder till ageranden här? Hur påverkar det organisationers/elevhälsans olika professioners förmåga att ligga steget före, att arbeta främst förebyggande och främjande? Vad är den största faktorn eller orsaken till att aktiviteter, händelser hamnar i ruta A?

Det vi gör i ruta B sker utifrån att det finns en tydlig struktur, här finns systematiskt arbete med tid för samarbete, utvärdering och avstämningar. Tid finns avsatt för uppgiften och göranden återkommer regelbundet över tid, det vi gör sker kontrollerat, med förutsägbarhet och håller en hög kvalitet. Det här är ett önskat läge att sträva efter.

Frågor att reflektera kring: vilka strukturer har vi på skolan som möjliggör ett främjande och förebyggande elevhälsoarbete? I vad och hur finns synlig förutsägbarhet och kontinuitet? Återfinns möjligheter till samverkan och samarbete regelbundet och systematiskt? Vad/vilka aktiviteter i ruta A kan förflyttas till ruta B? Vilka kan det inte, och i så fall varför? 

I ruta C ägnar vi oss åt att jobba fort, agera snabbt på sådant som egentligen är störande moment eller som leder till avbrott. I elevhälsoarbetet kan det handla om ensamarbete och överlämnat ansvar. Här finns sådant som ansvar behöver fördelas kring eller sådant som kanske kan göras gemensamt. För att förändra göranden i den här rutan behöver tillsammans arbeten komma till stånd och förståelse för gemensamt ansvar utvecklas.

Frågor att reflektera kring: hur ser fördelningen av ansvar ut? Är elevhälsans arbete gemensamt på skolan i ansvar och uppgifter? Finns risk för uppdelat ansvar, med överlämnande av göranden? Hur ser skolan i stort på elevhälsans uppdrag? Behövs en justering till en högre grad av tillsammansarbete? 

I fält D återfinns göranden som varken är viktiga eller som det är bråttom att utföra och det vi gör här leder oss inte till något direkt mål. Här går det att förändra för att kunna arbeta mer målmedvetet. 

Frågor att reflektera kring: är elevhälsans mål tydligt formulerat? Vilar handlande på beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund? Utgår det vi gör från våra styrdokument och vägleds vi av skrivningarna i dem? Finns kunskap om mål och syfte med arbetet? Hur och utifrån vad vägleds skolans elevhälsoarbete? Finns kunskap och förståelse om tankarna och teorierna bakom styrdokumentens skrivelser?

Vi måste alltså arbeta aktivt för forma hela skolans kultur OCH struktur på ett sätt som möjliggör att ligga steget före i både tanke och görande. För att möjliggöra det  måste det finnas vissa ledstänger som så att säga hjälper oss att hålla skolans elevhälsoarbete på den salutogena banan. Ett stöd som hjälper oss att undvika onödiga dikeskörningar och som så lätt kan få oss att främst arbeta åtgärdande och inte i första hand främjande och byggande.


Här kommer några länkar till tidigare blogginlägg om EHM – elevhälsomötet – en förebyggande, främjande och lärande modell.

EHM: Elevhälsomötet – att både tänka och göra nytt

EHM: Elevhälsomötet – vad, hur och varför?

EHM: Elevhälsomötet – vi kallar det modell


Glöm inte att prenumerera på inlägg om du vill få ett mail när bloggen uppdateras….

//Ida

Extra anpassningar och skolans nuläge

Det här inlägget är det andra av två där jag försöker reflektera om skolans arbete med extra anpassningar och ledning och stimulans. Om hur vi kan kartlägga och utvärdera för att bli lite bättre på det vi redan gör. Det handlar om att utifrån ett nuläge få ny förståelse, se helheter och skapa nya handlingsmönster.

I Skolinspektionens rapport Skolans arbete med extra anpassningar (s.29) framkommer det att många skolor saknar rutiner för att identifierat vilka behov eleven har. Flera skolor diskuterar snabbt en eventuell åtgärd för eleven men analyserar inte alltid först hur behovet ser ut. Istället formuleras ofta insats före behov och eleverna får sällan de extra anpassningar de behöver för att ges förutsättningar att nå så långt som möjligt i sitt lärande och sin utveckling.

Vi behöver bli bättre på att kartlägga, analyser och identifiera behov för att det stöd vi ger ska riktas rätt och ge effekt. Men för att kunna förstå elevens behov måste vi först förstå vad behov betyder och hur vi tänker om var och hur de uppstår (Partanen, 2019). Vi måste fråga oss vad det är som ska anpassas och göras tillgängligt och för vem. Att anpassa handlar ju just om att justera och förändra något, men har vi inte ställt anpassningen mot något då blir den svår att genomföra. Risken är att vi snarare anpassar för anpassandets skull än att göra förändringar som verkligen hjälper eleven att lära och utvecklas.

För att utveckla arbetet här behövs kanske inte i första hand ett fokus på metoder, hjälpmedel eller på förslag på färdiga anpassningar. Det handlar snarare om att arbeta för att gemensamt förstå själva avsikten och syftet med individuella stödinsatser. Hit hör själva grundförståelse för lärande och utveckling – där vi måste komma ihåg att stöd inte heller är något exklusivt några få elever, alla elever är i behov av stöd för att lära och utvecklas.

Oavsett rådande orsak eller anledning till synen på extra anpassningar – om vi vill utveckla skolans arbete med anpassningar och ledning och stimulans behöver vi ta reda på var verksamheten befinner sig just nu. Skapa en samsyn kring arbetet och målet med extra anpassningar.

Hur kan vi göra då, för att bättre förstå och förverkliga  syftet med extra anpassningarna? Några principer som jag tog med mig från Skolverkets konferens Undervisning för alla var att:

  1. en extra anpassningar ska alltid utgå från individuella behov
  2. insatsen ska vara ett stöd för att eleven ska utvecklas i riktning mot specifika kunskapsmål eller kunskapskrav
  3. stödet ska ges inom ramen för elevens ordinarie undervisningen

Vi behöver ta oss tid att ställa frågor till det arbete vi gör idag – pröva det vi gör i förhållande till hur vi förstår vår uppgift. En ständigt pågående process där förändring helt enkelt får kännetecken skolans tillstånd. Precis som jag skrev i mitt förra inlägg, som handlade om att utvärdera skolans organisation kring arbetet med extra anpassningar behöver vi även när det kommer till “innehåll” av extra anpassningar börja med att kartlägga det vi gör. Att hoppa direkt till – “så-här-ska-vi-gör-istället” utan att först grunda i ett nuläge är sällan ett framgångskoncept.

Ibland när vi pratar om att  justera arbetet med extra anpassningar kan det uppfattas som att målet är att vi ska ta bort stöd till elever som är i behov av det. Men målet är ju tvärtom – att ge stöd till fler, inte färre. Att ha tillgång till olika stödnivåer, som det idag skrivs fram i skollagen är bra, en rättighet för barn och unga som vi ska värna om. Men när vi ser att de insatser vi gör för en enskild elev kan gynna fler behöver vi dra nytta av det.  Vi breddar så att säga basen i vårt arbete och ju längre skolan har kommit i det förebyggande arbetet och med ledning och stimulans desto färre extra anpassningar.

Men från konstaterandet kring vad vi borde göra, eller inte göra i arbetet med extra anpassningar till att forma ett effektivt och konstruktivt förändringsarbete – hur går det  till? Många gånger börjar vi säkert där, som Skolinspektionens rapport pekar på att det finns brister kring; i att försöka bli bättre på att ta reda på elevers behov. Ett viktigt arbete som hela tiden måste pågå, hur vi utreder elevens stödbehov. Men risken finns att om vi bara arbetar med att få till förändringar i arbetet med att utreda att just syftet och intentionen med extra anpassningen inte diskuteras. Det blir istället ett glapp mellan vad vi ser som behov och hur vi tänker om genomförandet av stödinsatser och då hjälper vi knappast eleven. Ordet anpassa är synonymt med att få att överensstämma, foga in och adaptera.

Ett sätt att granska och utveckla arbetet kan helt enkelt vara att samla in de anpassningar som skrivs på skolan. En beskrivning av nuläget, en samlad redogörelse över de extra anpassningar som ges till elever.  Följande figur eller cykliska process får illustrera hur en undersökning av extra-anpassnings-kedjan kan se ut.


Bilden finns att ladda ner som PDF längst ner i inlägget för den som vill,

Kartlägga – samla in och sortera

Vilka extra anpassningar skrivs på skolan? Fördelat på klasser/grupper/årskurser? Kopplat till måluppfyllelse och resultat i olika grupper? Förekommer liknande anpassningar för flera elever? I samma grupp?

Analysera – tolka och förstå för att få syn på det som kan förändras och förbättras

Vilka mönster och samband ser vi? Kan perspektiv synliggörs i de anpassningar som vi skriver? Vad säger anpassningarna om vår förståelse av behov?Vad av det vi gör på individnivå kan gynna fler? Vad säger de anpassningar som skrivs om vad skolan avser med extra anpassningar?

Upptäcka och planera – formulera och planera utifrån förbättringsområden

Vilka justeringar skulle kunna gynna arbetet? Hur kan alla på skolan bli delaktiga i arbetet? Vad krävs för att nya förståelse ska kunna påverka genomförandet? Hur kan det som framkommit av analysen uppfattas i ett tvärprofessionellt ljus? Vilka nya lärdomar drar vi? Hur kan analysen vägleda det fortsatta arbetet?  

Ny struktur – nya formulerade tankar och ny förståelse som ligger till grund för arbetet

Intentionen och förståelsen för syftet med extra anpassningar? Hur vi förstår behov och hur behov uppstår? Hur extra anpassningar ska adaptera med identifierade behov? Hur arbetet med extra anpassningar kan förändra skolans arbete med ledning och stimulans?

Kedjan; att utreda en elevs behov av stöd, att kartlägga, analysera, identifiera och genomföra insatser måste hänga ihop i en helhet. Varje del för sig kan inte leda till en förändring. Inte heller om sambandet mellan delarna saknas. Länkarna måste vara ihopkopplade hela vägen och förhoppningsvis kan en ”bakåtanalys” med start ien kartläggning av nuläge hjälpa oss och bidra till en ökad förståelse av helheten.

//Ida

Extra allt – om att utvärdera skolans arbete med extra anpassningar

I december förra året närvarade jag vid Skolverkets och Specialpedagogiska Skolmyndighetens inspirationsträff ”Undervisning för alla” som ingår i kompetensutvecklingsinsatsen Specialpedagogik för lärande.  Inspirationsträffen bjöd på tankar om hur man kan hitta vägar till varierad och anpassad undervisning. Med vid träffen var Helena Wallberg som föreläste om skillnaden och förståelse kring gränsen mellan extra anpassningar och vanlig undervisning.

Att få till en förflyttning eller förskjutning som handlar om hur vi ser på extra anpassningar i förhållande till ledning och stimulans är en aktuell frågeställning. Att hitta vägar vidare här är kanske det som är verklig skolutveckling – att förflytta reaktiva handlingar till proaktiva och salutogena strukturer. Det handlar om att lyfta blicken, lyckas zooma ut för att få syn på helheter och skapa möjligheter att använda individuella insatser till förändring på grupp- och till och med skolnivå.

Viktigt att komma ihåg i diskussionen är att det aldrig handlar om att ta bort anpassningar och särskilt stöd på individnivå när det finns behov av det. Att däremot få syn på saker vi kan kan göra annorlunda kan som vi vet, leda till minskade behov på individnivå. En tanke jag tror att vi ofta rent teoretiskt är med på – att  “det som är nödvändigt för några, kan gynna alla”. Men att ta den här tanken till handling, till något som sker i praktiken, är svårare. Vi funderar över hur det ska det gå till? Hur kan vi förändra vårt arbetssätt? Vad kan vi göra? Och var och hur vi börjar?

Kanske behöver vi starta med att kalibrerar tänket när det kommer till syftet med  extra anpassningar. En viktig påminnelse från föreläsningen, som också är avgörande i arbetet med att extra anpassningar är de är till för att säkerställa att eleven utvecklas i riktning mot kunskapsmål eller kunskapskrav. Att samlas kring den här intentionen för att gemensamt förstå själva idèn med individuella stödinsatser kan hjälpa oss när vi formulerar insatser. Det kan kan även leda till kunskap om hur vi kan få till utveckling av tillgängliga lärmiljöer för alla elever.

För att få den här gemensamma förståelsen, ja då måste starta där vi är. Klyschigt kanske, men allt arbete som syftar till att utveckla och förbättra skolan behöver starta i en granskning av nuläget – där vi är idag. Hur vi arbetar med en specifik fråga på  organisations, grupp och individnivå. Vilka strukturer som finns i organisationen som rör ett visst område, till exempel arbetet med extra anpassningar. Ett arbete som kan resultera i att brister och tillika utvecklingsområden faktiskt blir synliga. Vi känner igen den cykliska processen kopplat till utveckling i stegen:

  • Kartlägga
  • Analysera
  • Dokumentera
  • Planera  
  • Genomföra

Här finns dock  en benägenhet; när det kommer till förändring går vi ofta direkt på stegen planera och genomföra. Men när vi gör det riskerar vi att misslyckas med förändringen. Kartläggning och analys tar tid, och tid är en klar bristvara i dagens skola. Men då måste vi komma ihåg, förändringsarbete som inte leder till reell förändring är knappast ett tidssparande arbete, tvärtom. Så låt oss börja med det vi redan gör och använda det som utgångspunkt för att se det som kan bli möjligt och nå dit vi vill.

När vi kartlägger skolans arbete kopplat till extra anpassningar behöver vi, som jag skrev inledningsvis, jobba på olika nivåer. Två exempel som kan vara värda att ägna tid åt att kartlägga är dels hur skolan organiserar arbetet med extra anpassningar, men även vilka anpassningar som skrivs, det vill säga innehållet. Det här inlägget har fokus på skolans organisation kring arbetet med extra anpassningar och i ett kommande inlägg kommer mer om innehåll (i ett försök att korta ner mina inlägg som har en tendens att bli lite väl långa :)).

I Skolinspektionens rapport Skolans arbete med extra anpassningar fastslås vad skolor generellt behöver bli bättre på kopplat till arbetet med extra anpassningar. Bland annat lyfts risken att arbetet med extra anpassningar blir till något som den enskilda läraren ansvarar för. Arbetet med anpassningar blir ett ensamarbete och något som bedrivs enskilt av varje lärare. Något alla skolor behöver ha en strategi för att komma bort ifrån. Den samlade elevehälsan behöver vara delaktig, inte minst för att utvärdera, kartlägga och skapa strategier för arbetet på olika nivåer.

Men Skolinspektionens rapport lyfter även fram vad som kännetecknar ett arbete där eleverna ges extra anpassningar av god kvalitet.  Skolorna arbetar med följande tio länkar i en slags ”extra-anpassnings-kedja”(s.18):

1. Elevens undervisande lärare samverkar för att identifiera elevens behov av extra anpassningar.

2. Elevhälsans kompetens tas tillvara.

3. Eleven och elevens vårdnadshavare får information och möjlighet att medverka.

4. Skolan använder systematiskt metoder/verktyg för att identifiera elevernas kunskapsnivå och kunskapsutveckling, samt andra svårigheter i skolsituationen som kan påverka kunskapsutvecklingen

5. Läraren påbörjar arbetet med extra anpassningar direkt efter att ha identifierat att eleven är i behov av extra anpassningar.

6. Elevens individuella utvecklingsplan innehåller omdömen om elevens kunskapsutveckling samt en sammanfattning om vilka extra anpassningar som behövs för att eleven ska nå kunskapskraven.

7. Skolan använder systematiskt metoder/verktyg för att identifiera effekten av extra anpassningar på elevens kunskapsnivå och kunskapsutveckling.

8. Lärarna har avsatt tid för att diskutera elevens utveckling mot kunskapsmålen och för att följa upp insatta extra anpassningar.

9. Skolan involverar eleven och elevens vårdnadshavare i uppföljningen.

10. Läraren förändrar/anpassar elevens extra anpassningar när de bedömer att det behövs.

Det som fungerat på andra skolor kan ju faktiskt användas som utgångspunkt i en kartläggning och utvärderingen av den egna verksamhetens arbete. Det kan ge stöd för att synliggöra det vi gör eller kanske inte gör, och vilka förändringar som kan vara nödvändiga.  

Flera av punkterna innehåller frågeställningar som rör metoder/rutiner och verktyg och här skulle jag vilja lägga till den viktiga förutsättningen på organisationsnivå som kan benämnas som forum. De tre delarna rutiner/verktyg/forum har jag (och även Anna Bengtsson) skrivit om tidigare och jag tänker om dem på följande sätt:

Rutiner handlar om en tydlig struktur, förutsägbarhet, tydlighet kring mål och syfte. De arbetssätt och arbetsgångar som finns på skolan.

Verktyg kan handla om om vilka redskap i form av till exempel dokumentation som skolan använder. Redskap som helt enkelt stödjer process, genomförande och utvärdering av arbetet.

Forum handlar om mötesstruktur för samverkan och samarbete. Det behöver finnas en förutsägbarhet och tydlighet kring vem, när och hur samverkan kan ske. Det innebär tydliga  möten både vad gäller yttre och inre ramar.

De olika komponenterna; fungerande extra anpassningar, organisatoriska strukturer utifrån rutiner, verktyg och forum kan utgöra en grund för att kartlägga skolan arbete på organisationsnivå.

(Bilden finns att ladda ner som PDF längst ner i inlägget för den som vill).

Att kartlägga skolans organisatoriska förutsättningar kan göra att vi även får syn på vilka förändringar som kan göras i skolans organisation för att förbättra tillgängligheten för alla på skolan. Hur kan det vi gör kring extra anpassningar komma att handla om ledning och stimulans? Hur kan rutiner, verktyg och forum inkludera arbetet med lärmiljö och tillgänglighet för alla våra elever? Kan arbete på individnivå förflyttas och användas på grupp och organisationsnivå?

Självklart är det på det viset att en kedjan aldrig kan vara  starkare än den svagaste länken. I arbetet med att kartlägga, utvärdera och förändra måste alla vara delaktiga – ansvariga huvudmän, rektorer, lärare och vi som arbetar inom elevhälsan. Men vi som specialpedagoger sitter ofta på mycket kunskap om hur arbetet ser ut i praktiken. Att ge förslag på utvärderingsbara områden och metoder för det är en viktig del av uppdraget.

Med hopp om gott kartläggningsarbete!

//Ida


PS1: Vill du få en notis om nya inlägg i din mail – glöm inte registrera dig här:


PS2: Behöver du, din skolas elevhälsoteam eller annan personal på skola få mer kunskap om arbetet med att främja hälsa och förebygga psykisk ohälsa hos barn och unga. Läs mer om konferens ”Psykiska ohälsa hos barn och unga” här. Hoppas vi ses där!

Elevhälsa som tillstånd

Vi är ofta på jakt efter recepten och verktygen som skapar framgång. När det kommer till att nå framgång i skolans elevhälsoarbete och för att lyckas i att möta elevers olika och specifika behov, behövs framförallt en utvidgad förståelse. Vi måste utveckla lärande processer och  utveckla skolans strukturer för att på ett bättre sätt kunna ge alla elever möjlighet till psykiska hälsa, lärande och utveckling. I ett hälsofrämjande, förebyggande arbete med målet: elevhälsa som tillstånd!

Den 9-10 april 2019 håller Kompetensteamet sin årliga konferens Psykisk ohälsa bland barn och unga. En konferens med fokus på att höja skolans elevhälsokompetens i syfte att skapa en hälsofrämjande skola för alla. Själv har jag förmånen att vara moderator och föreläsare på konferensen. I länken finns programmet för konferensen i sin helhet och en länk till anmälan.

Hoppas att vi ses där!

//Ida

Stödja utan att störa

Då var vårens första nationella prov igång och genast aktualisera frågeställningar som rör anpassningar och bedömningssituationer. Inte minst med tanke på Skolverkets nyhet om hur statistiken pekar på “orimliga  skillnader” i betygssättning. Det handlar om diskrepansen mellan resultat på nationella prov och betyg. Det kan “skilja flera steg” i bedömning av nationella prov och betygen. Orimligt säger Skolverket. Eller möjligen bevis på professionellt yrkeskunnande och lärarskicklighet…?

Vi behöver prata om det som rör balansen mellan rättvist, likvärdigt och olika. Perspektiv på anpassningar kopplade till bedömning kan få en viktig och till och med livsavgörande betydelse för vissa av våra elevers hälsa, lärande och utveckling.

Längst ner i inlägget här har jag samlat några länkar till filmer och inlägg som jag själv tycker är intressanta och lärorika. Material som även kan var till stöd i kollegiala samtal eller som stöd i en viss fråga som rör bedömning och anpassningar i genomförandet av nationella prov.

Där man lyckas upprättar man ett pedagogiskt kontrakt med sina elever. Man tittar dem i ögonen och säger: jag är säker på att det här kommer att gå bra för dig för jag har många bra vägar vi kan gå.

Det här säger Wern Palmius, rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten i den mycket intressanta föreläsningenSpecialpedagogiskt perspektiv.

Vad är då innebörden och förståelsen av försäkran “jag har många bra vägar vi kan gå”. Vad kan det betyda i vardagen och inte minst kopplat till de nationella proven? Finns det verkligen olika vägar att gå här? Hur ser de isfall ut? Och finns det begränsningar vad gäller vägval? Vad är rimligt och vad är orimligt…?

Ofta klarar vi av att hitta olika vägar i undervisningssituationer – att göra olika genom att differentiera och anpassa i lirmiljön. Men när det kommer till bedömningssituationer är tanken inte alltid lika självklar. Det som skaver och som upplevs obekvämt är att vi behöver använda lösningar som avviker från det ordinarie. Men här måste vi komma ihåg att rätten till stöd och anpassning inte bara gäller undervisningen utan också bedömningssituationer. Kanske skulle vi behöva reflektera och tillsammans tänka om bedömning genom att fråga oss:

Hur kan vi göra eller vad kan vi göra för att ge eleven möjlighet att på ett sätt som inte är likadant men som är lika mycket värt visa sina kunskaper?

I Skolverkets film Hur fungerar nationella prov för elever med funktionsnedsättning? läggs fokus på att vi först och främst måste ta reda på att vi verkligen låter proven pröva det de är utformade för att pröva. Samtidigt ska vi grundligt och noggrant ta reda på vilka förutsättningar eleven har kopplat till uppgiften.

I skollagen står det att vi ska arbeta för att uppväga skillnader i kapitel 1 4§ i skollagen sägs det: ”I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.”  I 3 kapitlet 3§ skollagen kan man läsa att: ”Elever som till följd av funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika kunskapskrav som finns ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser”.

Samtidigt framkommer det i Skolverkets allmänna råd för betyg och betygsättning att “det är viktigt att lärarna eftersträvar att bedömningssituationerna blir giltiga och tillförlitliga för sina syften” (s.16). Det betyder med andra ord att vi dels behöver säkerställa att vi prövar “rätt” se över hur tillförlitlig bedömningen är. I de allmänna råden sägs det vidare att “En bedömningssituation som ger ett underlag som fungera väl för att jämföras med kunskapskraven har hög giltighet för ett summativt syfte och väger därför tyngre vid betygsättningen. En viktig fråga är därför hur väl bedömningssituationerna och de underlag de leder fram till fungerar för olika syften” (s.16).

Det betyder att vi måste ta hänsyn till två delar 1. kravet på att genomföra proven med bibehållen giltighet och tillförlitlighet  och 2. att anpassa dem till varje elevs förutsättningar. Och låta de här två ingångarna samverka. Eller hitta vägen som tillåter anpassningar som stödjer elevens genomförande utan att anpassningarna stör tolkningen av resultatet.

Det här är något vi behöver avsätta tid för att samlas kring och samtala om, både lärare, elevhälsans personal och skolledning.  Det förutsätter att det finns en struktur på skolan som möjliggör att elevhälsans personal och undervisande lärare möts i lärande samtal. För det är först när vi genom analys förstått något som vi kan planera på ett sätt som kan ge effekt. Att till exempel utgå från följande frågor (lånade från Helena Wallbergs blogg) att samtala kring och forma förståelse för intentionen med de nationella prov och vår möjlighet att “hitta många bra vägar att gå”.

  • Vad ska nationella proven mäta?
  • Hur mäts det som ska mätas?
  • Vilka arbetssätt har vi använt för att förbereda eleverna för att visa det som ska mätas?
  • Har vi elever som vi misstänker kan komma att prestera sämre än de brukar i nationella provet? Vad grundar vi det på?
  • Har vi en god, tvärprofessionell förståelse för varför dessa elever kanske inte presterar i en nationell provsituation?
  • Hur har just dessa elever fått träna på det som krävs för att visa de kunskaper som mäts i de nationella proven?
  • Hur har vi samlat belägg för vad dessa elever kan på olika sätt under året?

Om en elev ändå inte skulle klara de nationella proven? Eller om det stöd eleven fått har påverkat det provet var tänkt att pröva? Då behöver vi, enligt Palmius, ta oss tid att ställa frågor till resultatet för att få syn på det eleven inte kan eller inte har klarat för att sedan koppla det till kunskapskraven. Vilka kunskapskrav är det som eleven inte blivit godkänd på i proven? Har vi underlag som visar att eleven har kunskaperna sedan tidigare? När vi kopplar resultaten till en sammantagen och allsidig bedömning av elevens kunskaper – vad ser vi då? Fanns det hinder som kan förklara varför eleven inte klarade delar eller moment av proven? Vilket stöd kunde i så fall bidragit till att undanröja hinder för att eleven ska ges möjlighet att visa sina kunskaper? Ligger misslyckandet i brist på anpassningar snarare än i kunskaper?

Frågeställningar som just nu riskerar att bli ifrågasatta. Gör vi rätt, fel, vad får vi göra och inte göra. Vi vet att de nationella proven ska ges större tyngd än tidigare vid betygsättning, eller mer formellt: resultaten på proven ska särskilt beaktas vid betygsättning. Med det betyder inte att provet ska styra betyget helt och hållet utan även fortsättningsvis ska proven vara ett stöd vid betygsättningen.

Frågeställningar som rör bedömning och nationella prov behöver alltså lyftas in i en vardagsnära problemlösningsprocess och hanteras i nuet, eller när de aktualiseras. Men det bästa kanske ändå hade varit om vi kunde låta diskussionerna och de frågor vi inte har svar på och det som förbryllar oss, vara levande under hela året. I en sådan struktur skulle kanske viljan och drivkraften att förstå kunna leda till nya antaganden, som kan gynna våra elever i alla situationer.

Avslutar inlägget med att citera Skolverkets Twitterinlägg i samband med publiceringen av de allmänna råden om betyg och betygsättning:

Vi vill se en förflyttning av fokus i skolsverige till att lita på lärarnas professionella yrkeskunnande om bedömning och betygssättning.


Här har jag samlat några länkar till artiklar och bloggar om bedömning, betyg och anpassningar.

Specialpedagogiskt perspektiv, Mitt lärande UR Samtiden

Pys lagom, Specialpedagogik

Elever med funktionsnedsättning och betyg, Skolverket

Om pys och undantagsparagrafen i skollagen, Bo Hejlskov

Nationella prov, anpassningar och betyg – hur ska jag tänka?Specialpedagogen

Är det fusk med anpassningar och stöd i bedömningen? SPSM

Allmänna råd om betyg och betygssättning, Skolverket

Hur funkar nationella prov för elever med funktionsnedsättning? Skolverket

Skolverkets webbkurs om betygsättning, Skolverket

Har du förslag på andra länkar som du tycker är bra – dela gärna med dig i kommentarsfältet. Och glöm inte prenumerera om du vill få en notis om nya inlägg !

//Ida


Processkompetens

För en tid sedan läste jag ett inlägg på Facebook som handlade om råd som lärare kan få kring sin undervisning. I inlägget listade skribenten att antal punkter med råd vars syfte skulle vara att förbättra undervisningen eller som stöd till elever i olika situationer. Men inläggets fokus var inte på dessa råd och tips i sig utan på hur arbetet till slut knäcker lärare. Kommentarer till inlägget bekräftade budskapet och de vittnade om en tydlig uppgivenhet och frustration. Jag förstår att inlägget ville rikta uppmärksamhet mot lärares arbetssituation och hur betungande den kan vara i vissa situationer.

Men det fanns något i inlägget som berörde mig som specialpedagog. Som fick mig att fundera kring det ”vi och dom” tänkt som så lätt tar form. Lärare på ena sidan och specialpedagogen på andra. Inget nytt i sig, jag vet. Att det ofta finns ett glapp mellan elevhälsoteamet och den pedagogiska verksamheten i övrigt bekräftar forskning (Elevhälsoarbete under utveckling, 2018, s.99). Det finns inte heller några enkla svar och lösningar här men aldrig någonsin får förändringar av lärmiljö förminskas till att kunna lösas med enkla tips och tricks.

Att vara en bro

Det vi gör behöver vara som svar på de frågeställningar som faktiskt finns på en skola, i en grupp eller kopplat till en individ. Råd som helt enkelt är ett resultat och ett enkelt svar på en mer komplicerad fråga får sällan den effekt som den är avsedd att få. Svar och fråga är helt enkelt inte i synk och kan inte leda till en förändrad förståelse. Här, i arbetet med att förändra, både tänkande och handlande, har vi specialpedagoger en viktig roll. I Skolverkets allmänna råd för arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd står det:

I den specialpedagogiska yrkesrollen ingår att stödja lärarna och medverka i det förebyggande arbetet med att undanröja hinder och svårigheter i olika lärmiljöer inom verksamheten (s. 23).

Men om skolans specialpedagogiska funktion, trots goda intentioner från alla inblandade, är en verksamhet som upplevs distanserad från verkligheten. Ja, då blir det svårt att kunna stödja lärare på ett sätt som leder till förändring. För en tid sedan skrev jag ett inlägg som handlade om tillgänglighet i skolan och kopplade där mina tankar om förändringsarbete till vad forskning säger krävs i skolor och verksamheter för att förbättra tillgänglighet och för att utveckla lärmiljöer. I SKL:s rapport Olika är normen skrivs fyra områden fram som är avgörande i arbetet med förändring:

¤ Öka kunskaperna
¤ Utveckla ett gemensamt förhållningssätt
¤ Skapa arbetsformer för att möta elevers olikheter
¤ Följa upp och utvärdera

Det handlar alltså om att vi först och främst måste få mer kunskap, en kunskap som sedan ska leda till att vi förstår något nytt. Den här nya förståelsen ska sedan forma ett gemensamt sätt att se på det vi gör och ska ligga till grund för nya förhållningssätt. Härifrån kan vi med kunskaper och gemensamt förhållningssätt ta oss vidare till att anpassa och göra förändringar i det arbetet vi gör för att förbättra undervisningen och lärmiljöer. Vi behöver sedan pröva om det vi gör leder oss dit vi vill.

Men precis som allt utvecklings, förändrings och förbättringsarbete krävs mer än goda intentioner. Det krävs mer än tips från en specialpedagog till en lärare och det krävs mer än punktade listor i en bok. Förbättring och förändring kräver att alla på skolan – lärare, skolledare, elevhälsoteam – analyserar den egna verksamheten och intar ett beforskande förhållningssätt. Det handlar om att gemensamt och systematiskt lära sig i och om den pedagogiska vardagspraktiken (Scherp, 2013). Vi får aldrig fastna i tron att färdiga lösningar kommer att fungerar på unika problem – däremot kan vi ta hjälp av och få vägledning utifrån det som fungerat tidigare i liknande situationer.

Professionellt agerande i den specialpedagogiska funktionen skulle jag vilja påstå handlar om förmågan att vara en brygga eller bro. En koppling mellan fungerade och beprövade kunskaper och metoder till de unika situationer som uppstår i skolans kontext.

Att bygga förändring tillsammans

För att kunna vara en sådan brygga behöver den specialpedagogiska uppgiften ha ett större fokus än på snabba lösningar. Det måste istället handla om helheter och om kunskap och förståelse för hur förändringsprocesser går till och fungerar, jag brukar kalla det här för processkompetens. Med tankar hämtade ur idéer om organisationsförändring (Sveningsson, 2015) har jag för att själv förstå vad det är jag behöver ägnar mig åt i min yrkesutövning försökt konkretisera det med liknelsen av ett byggprojekt. Där stegen i ett projektet att bygga ett nytt hus kan översättas till steg som behöver tas för att få till förändring.

Det första steget för att bygga ett nytt hus, handlar om att börja tänka på och skapa en önskan om att vilja göra något nytt. Ibland finns önskan där av sig själv, ibland måste brister med det gamla huset påtalas och i vissa fall måste det gamla huset helt enkelt börja rivas. När önskan har blivit tillräckligt stark och gått från att vara bara något önskvärt till det enda möjliga alternativet kan nästa steg ta form.

I steg två är det dags att börja rita huset, skissa och planera för att huset på bästa sätt ska kunna möta de behov som finns. Ett ritande som ibland kan behöva ta tid eftersom nya behov kan komma att bli synliga och uppenbara i ljuset av den förändrade tanken – ”vi ska flytta”. När skissen väl är ritad och planen för det nya byggprojektet väl är satt, när alla inblandade är överens om att den ritning som tillsammans tagits fram är den bästa kan huset börja byggas. Och från undersökande, efterforskande och formativt planerande kan tankar förflyttas till verklighet och praktiskt görande.

Steg tre handlar om att börja bygga. Ett hus behöver byggas från grunden, det fungerar sällan att börja med väggarna innan grunden är lagd, eller resa takstolar innan bärande väggar är klara. Man kan inte säga att huset är klart för att vissa väggar är resta eller när halva huset uppbyggt. Ett byggprojekt behöver genomföras systematiskt och strukturerat. Ibland kan det gå fort, på några dagar är huset rest i andra fall tar projektet längre tid. Men att det kommer kräva kraft och ansträngning av alla inblandade är självklart och något som måste vara tydligt och öppet kommunicerat.

Det sista steget i byggprojekt är när allt står klart och det är dags att flytta in. Men här, i det här skedet är arbetet långt ifrån över, vi behöver flytta in tillsammans och se till att allt fungerar som tänkt. Gemensamt drifta och förvalta det vi byggt, se till att det som planerades används som tänkt och på bästa optimala sätt. Och här kan vi behöva stanna en stund, boendes tillsammans i det nya huset för att bo in oss, för att gemensamt stå emot längtan efter det gamla (för det kommer infinna sig en sådan känsla). Då är det viktigt att komma ihåg och återskapa känslan i det som startade önskan.

Mitt bygga-hus-exempel får helt enkelt synliggöra det jag bruk kalla processkompetens, förmåga och kunskap kopplat till den specialpedagogiska funktionen som alltså bygger på stegen:

1. Skapa en önskan och förståelse om ett nytt hus – ett aktivt arbete för att få syn på frågeställningar som finns i verksamheten och förvandla dem till en önskan att vilja förändra.

2. Rita ett nytt hus – att tillsammans sätta sig ner för att låta nya tankar ta form, skissa på och rita upp alternativa handlingar i en slags kreativ och lärande möte.

3. Bygga huset – att med utgångspunkt i gemensamma förslag på förändring börja genomföra justeringar i vardagsarbetet. Vi har ritningen som vi gemensamt tagit fram att luta oss emot och bygga utifrån.

4. Flytta in i huset och bo kvar – här måste vi hålla fast vid det nya, låta det få ta tid för förändring att bli rutin men framförallt, utvärdera om det blev som vi trodde och tänkte.

Motstånd som drivkraft

Detta första av de fyra stegen kan vara det svåraste, det handlar om att hitta en gemensamma frågeställningar, gemensam förståelse om att vi behöver göra annorlunda och nytt. Vi måste komma ihåg att tankar på att behöva göra något annorlunda skapar en viss stress och kan förorsaka reaktioner i form av motstånd. Här måste fokus vara att möta lärares i deras egna lärande, för precis som skolan har ansvar att möta alla elever där de befinner sig i sin utveckling för att göra undervisningen meningsfull och effektiv måste lärares professionella utveckling ha samma utgångspunkt (Timperley, 2013).

Det här är ett arbete som behöver göras tillsammans i alla steg med alla inblandade. Förändring sker inte om det inte först finns en önskan eller ett behov. Det är vår uppgift som specialpedagoger att kunna utvärdera och analysera på olika nivåer för att få syn på vad som behöver förändras men framförallt ha förmåga att inducera kraft, energi och förståelse för att förändring behövs.  Och komma ihåg att allt lärande och all förändring behöver grunda i en känslan av begriplighet – ”jag vet”, hanterbarhet – ”jag kan” och meningsfullhet – ”jag vill”. 

Så, råd och tips kan vara bra – men de förändrar sällan utan vidare vår förståelse.

//Ida

Vill du prenumerera på inlägg kan du göra det här!

Referenser:

Scherp, H. (2013). Lärandebaserad skolutveckling: lärglädjens förutsättningar, förverkligande och resultat. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Sveningsson, S. & Sörgärde, N. (2015). Organisationsförändring: hur, vad och varför?. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Timperley, H. (2013). Det professionella lärandets inneboende kraft. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

EHM – elevhälsomötet: Vi kallar det modell

Det här är det tredje inlägget av fyra som fokuserar på EHM – elevhälsomötet som en främjande, förebyggande och lärande modell. Det första hittar du här och det andra här.

I det förra inlägget fokuserade vi på att EHM utgörs av ett ramverk eller en bärande konstruktion. Det är det här ramverket som gör EHM till den modell som det är tänkt att vara. En modell med syftet att åstadkomma ett förebyggande och hälsofrämjande arbete, att få till ett tvärprofessionellt lärande, samverkan mellan lärare och elevhälsans professioner utifrån ett salutogent och relationellt perspektiv med systemteoretiska tankegångar. Men vad menar vi egentligen med att det är en modell?

EHM som modell

Vi har valt att kalla EHM en modell även om vi är medvetna om att begreppet kan föra tankarna till något som är alltför styrande och statiskt och kanske till och med mekaniskt. Här finns en risk att man får för sig att modellen i sig och ensamt kan leda till förändring och utveckling. I ett sådant tänk finns också risken att hamna i den så kallade strukturfällan.

Du förändrar ingenting genom att rita om lådorna i ditt organisationsdiagram. Förändringen ligger på en mycket konkret nivå, inte uppe i abstraktionens ljusblå moln.

(Ahrenfeldt, 2001).

Citatet ger oss en fingervisning om att inte ha en övertro till strukturer. För den sakens skull betyder det inte att strukturer eller modeller inte är användbara som ett stöd för att åstadkomma en förändring. Men det är viktigt att komma ihåg – modellen i sig ger inte färdiga lösningar på unika problem, däremot är den ett verktyg i arbetet för att utveckla skolans förmåga att analysera specifika situationer.

Synonymer till ordet modell är bland annat förebild, exempel, mall och tankeschema vilket kan hjälpa oss att förstå tanken bakom ordet modell kopplat till elevhälsomötet. EHM blir, genom att fungera som exempel, förebild, mall eller tankeschema, ett verktyg i arbetet för att göra och tänka mer förebyggande och främjande och att få till förändring.

Som vi tidigare har belyst kämpar många skolor med att hitta vägar till det förebyggande och främjande arbetet. Om det hade räckt med kunnig, kompetent och välvilligt inställd personal hade skolors elevhälsoarbete med största sannolikhet redan varit mer främjande och förebyggande. Men goda intentioner är inte tillräckligt utan behovet av förändring kvarstår.

EHM skiljer sig markant från traditionellt elevhälsoarbete. EHM som modell handlar om att göra på ett annat och nytt sätt och utmanar tidigare tänk kring och former för elevhälsans arbetet. Att närma sig det förebyggande och främjande arbetet handlar därför inte bara om kompetens och god vilja eller om nya strukturer. Det handlar också om att vända på tanken och se på vad elevhälsoarbete innebär med andra glasögon. En modell kan vara precis det verktyg som behövs för att komma ifrån det åtgärdande arbetet och igång med ett arbete som mer handlar om att förebygga och främja där tanken om vad elevhälsoarbete innebär är uppdaterad.

EHM – ett dynamiskt verktyg

Utifrån teroin om Communities of Practice (Wenger, 2000) kan man se elevhälsomötet som ett socialt lärande system – det som ibland kallas praktikgemenskaper. Att åstadkomma lärande i dessa praktikgemenskaper kan vara en utmaning. Detta blir tydligt på elevhälsomötet där olika professioner, med olika yrkeskulturer, språk och perspektiv möts. Wengers teori synliggör hur just redskap och modeller kan stödja och underlätta lärande i dessa sammanhang.

För att EHM som modell ska kunna bli en språngbräda som just stödjer och underlättar samverkan och tvärprofessionellt lärande krävs så klart mer än att föra in och följa modellens struktur som en manual. EHM som modell är, trots de givna ingredienserna, allt annat än statiskt. EHM är ett dynamiskt mötesforum som genomförs av människor. Det är vad och hur människorna gör och tänker som konkret spelar roll.

Mötesstrukturen, rollerna och verktyg som Tratten stöttar både det vi gör och vad vi tänker under mötets gång. Men det underlättar också om de personer som deltar på EHM har en gemensam förståelse för vad mötet syftar till med utgångspunkt i de grundläggande tankegångarna bakom modellen. Dessa tankegångar kan du läsa mer om i de tidigare inläggen. Att ha tillgång till personer som har eller utvecklar kompetens att leda en process, ett lärande under själva mötet med förståelse för hur till exempel mötesdelarna, faserna och rollerna kan bidra i det lärandet gör att EHM kan bli ett dynamiskt verktyg snarare än en statisk struktur.

Att göra till sitt eget

EHM beskrivs som en främjande, förebyggande och lärande modell och skulle på så sätt kunna vara det redskap som många skolor behöver för att ta sig bort ifrån ett arbete som i alltför stor utsträckning är åtgärdande. Men kan man verkligen applicera EHM rakt av i en annan verksamhet och följa modellen till punkt och pricka? Behöver man inte göra modellen till sin egen?

Ja, det fina med EHM är att själva mötesstrukturen, rollerna och verktygen som ingår, går att föra över precis som de är till olika verksamheter. Modellen blir anpassad till respektive verksamhet eftersom innehållet på mötet utgår från aktuell kontext och varje skolas eget nuläge. Trots den dynamik och följsamhet som finns i modellen behöver naturligtvis ändå varje verksamhet få upplevelsen av att själva äga modellen. Att man tagit den till sig och gjort den till sin egen, precis så som vi hör att många skolor arbetar och resonerar. Men vilka områden är det då som varje verksamhet behöver göra till sitt eget och anpassa? Här är några exempel:

  • Hur EHM initieras och implementeras eftersom arbetet behöver utgå från aktuellt utgångsläge och de behov som finns i verksamheten.
  • Att grunda och verkligen på djupet få en förståelse för “varför” EHM kan ses som en främjande, förebyggande och lärande modell.
  • Hur förutsättningarna för EHM organiseras fram – Vilken tid ska användas? Vilka ska delta? Hur ska rollerna fördelas? Hur ofta ska mötena vara?
  • Vilken plats EHM kan ha i organisationen som helhet och som en del i de övergripande rutinerna för elevhälsoarbete och att stödja elevers utveckling mot målen.
  • Att “äga” kompetensen. EHM som modell är verktyget, men arbetet genomförs med mänsklig “hand”.

EHM innebär ju ett tillägg i skolans organisation. Samtidigt vet vi att det inte bara går att lägga till och lägga på mer och mer. En viktig fråga blir därför också att fundera på om något annat kan och behöver tas bort för att EHM ska fungera och få effekt.

Konkreta redskap för att kunna arbeta främst förebyggande och främjande saknas på många håll. Men EHM – elevhälsomötet som modell är ett redskap i det här arbetet så varför uppfinna hjulet gång på gång?

Vi möter många skolor som provar EHM och vet att det inte är helt enkelt att komma igång och få till arbetet, även om det finns en samsyn och övertygelse om att det är här kan vara något bra. I arbetet med att utveckla elevhälsoarbetet dyker många frågeställningar upp. I nästa och sista inlägget i den här serien kommer vi att lyfta fram och resonera kring några av de vanligaste frågorna som brukar finnas. Om du inte vill missa nästkommande inlägg, se till att prenumerera på bloggen!

//Anna Bengtsson, Ida Necovski & Maria Kempe Olsson

Referens
Ahrenfeldt, B. s.67 (2001). Förändring som tillstånd. Lund: Studentlitteratur.
Wenger, E. (2000). Communities of Practice and Social Learning Systems. Sage Publications, 7 (2), 225-246. doi: 10.1177/135050840072002

EHM – elevhälsomötet: vad, hur och varför?

Det här är det andra inlägget av fyra där vi fokuserar på EHM – elevhälsomötet, en främjande, förebyggande och lärande modell. I det första inlägget skrev vi om vad som utgör den vägledande kompassen för EHM – själva kärnan och svaret på ”varför”. Tvärprofessionellt lärande och samverkan mellan lärare och elevhälsans professioner utgör ett nav i modellen. Det salutogena och relationella perspektivet tillsammans med systemteoretiska tankegångar är viktiga utgångspunkter. För att de här tankarna ska kunna dels vägleda och dels utgöra kärnan i EHM är förståelse för modellens bärande konstruktion eller det vi kallar ramverket för mötet avgörande.

Ramverket

Hur ser då detta ramverk ut? Vad är det som gör EHM till just EHM? Följande sju rubriker får utgöra en sammanfattning av det:

En mötesstruktur som säkerställer mötets riktning

EHM har en medveten mötesstruktur (nuläge, reflektion, fördjupning, planering och avslutning) som bygger på tre faser (beskriva, analysera & förstå samt planera hur). Alla mötesdelar är viktiga för att EHM ska kunna få planerad effekt.

Det handlar dels om mötets start – i ett nuläge – som skapar helt nya förutsättningar för mötets innehåll och riktning. Denna start bjuder på möjligheten att fokusera på både det som fungerar och det som inte fungerar och allt från individ till lärmiljö

Mötesstrukturen bidrar till progression under mötets gång – att nya insikter och ett nytt sätt att tänka tar form vilket i sin tur påverkar vårt görande och handlande. Lärande kan beskrivas som att få till en förflyttning i tänkandet, vilket underlättas när mötets faser blir vägledande i arbetet och när reflektion och analys blir viktiga inbyggda komponenter. Utan lärandet finns risken att vi alltför fort tar oss till att planera hur, utan att först ha skapat en tillräckligt bred grund för beslutsfattande. Den här gedigna och nyanserade grunden gör att vi kan ta vara på och använda oss av det tvärprofessionella perspektivet.

Mötets delar och faser blir viktiga verktyg i det förebyggande och främjande arbetet och för att få till en förflyttning i önskad riktning.

Tydliga roller för innehåll, struktur & process

EHM bygger på att alla närvarande har tydliga roller: ordförande, sekreterare, reflekterande team och deltagare. Rollerna skapar inte bara trygghet utan fyller också flera andra funktioner.

En av dessa funktioner är att bidra till mötet genom att tillföra innehåll i alla mötesdelar – allt ifrån beskrivningar till reflektioner och idéer om hur arbetet ska fortsätta efter mötet, beroende på vilken roll varje profession har. På det här sättet kommer det tvärprofessionella perspektivet fram och kan bidra både till en gemensam helhetsförståelse men också till ett lärande under mötets gång.

Den andra funktionen är att bidra till struktur och det är framför allt ordförande som axlar det ansvaret. Det handlar om att leda mötet genom mötesdelarna och faserna och se till att alla roller kommer till tals och används.

Den tredje viktiga funktionen är att bidra till och stötta mötets process. Återigen är det ordförande som har ett viktigt ansvar för detta, men även sekreterare och det reflekterande teamet. Det handlar om att få till förändring och förflyttning under mötets gång, det vill säga från individuell till gemensam förståelse, från individ- till gruppnivå och fokus på lärmiljöer, från åtgärdande till förebyggande och främjande och så vidare.

Starta i nuläget

EHM startar alltid i ett nuläge och genom det blir EHM ett redskap för att hantera alla de komplexa frågor och dilemman som uppstår i vardagsarbetet på en skola – i aktuell verksamhet. Nuläget kan ses som ett verktyg för att ta temperaturen på verksamheten, att systematiskt synliggöra var den befinner sig. Vi vet att skolan är fylld av både utmaningar, problem och glädjeämnen. De frågeställningar som uppstår kan handla om enskilda elever eller grupper av elever, om undervisningen och skolans lärmiljöer eller organisation. När vi tar vår utgångspunkt i ett nuläge kan alla dessa delar beskrivas och därmed ges möjlighet att bearbetas & hanteras.

Regelbundet och kontinuerligt

EHM genomförs på regelbunden basis oavsett status i verksamheten. Det här är viktigt och något som skiljer EHM ifrån en del andra modeller för samverkan mellan lärare och elevhälsa. Ingen behöver ta initiativ till mötet eller delta på mötet först efter att problem eller behov har uppstått. EHM genomförs och sker ändå, som en grundstruktur i verksamhetens organisation. Genom att regelbundet genomföra EHM skapas strukturerade rutiner för arbetet med elevers utveckling, lärande och hälsa i samverkan mellan lärare och elevhälsans professioner. Resultatet blir ett lugn i organisationen och en tydlighet kring var och när arbetet sker, vem eller vilka som deltar samt varför. Regelbundenheten och kontinuiteten ökar möjligheten till det förebyggande och hälsofrämjande arbetet, något man lätt kan missa om samarbete mellan lärare och elevhälsans professioner sker endast när problem har uppstått.

Tvärprofessionellt och gemensamt lärande

EHM syftar till att åstadkomma ett tvärprofessionellt lärande och detta möjliggörs främst under mötesdelarna reflektion och fördjupning. Verktyget Tratten med en inbyggd analysfas bidrar till att det tvärprofessionella lärandet sätts i första rummet och blir möjligt. På det viset skiljer sig EHM från de möten som allt för fort hamnar i “hur” och snabba lösningar utan gemensamma och tvärprofessionella analyser. Möjligheten till reflektion och analys under mötets gång bidrar till att ett gemensamt lärande kan komma till stånd. Lärandet innebär ett skifte i både tanke och fokus. Det här betyder att mötet kan förflytta sig från nuläget, oavsett hur det sett ut, i en mer förebyggande och främjande riktning och med fokus på skolans lärmiljöer. En förskjutning från individuell till gemensam förståelse som är en grund för att nya insikter och handlingsalternativ.

Leder till förändring i vardagen

EHM leder vidare till ett konkret arbete eftersom EHM innehåller en mötesdel med syfte att få till en planering för görandet. Planeringen innehåller de insatser som förväntas bidra till förändring och utveckling i det fortsatta och praktiska arbetet som sker när mötet är slut. EHM är inte alltså inte ett pratmöte eller informationsmöte som inte leder någon vart utan ett verktyg för progression som ska resultera i förändringar i vardagspraktiken. Varje möte mynnar ut i en konkret planering för hur det fortsatta arbete ska genomföras. Planeringen utgår bland annat från fördjupningen. För att fånga upp alla de delar som blivit synliga och där det finns behov av fortsatt arbete behöver planeringen också utgå från både nuläge och reflektion.

Elevhälsa – för alla elever

EHM betyder att elevhälsans kompetens kommer alla elever till del i ett främjande och förebyggande arbete. EHM som rutin och forum med en tydlig mötesstruktur, roller och verktyg skapar förutsättningar att fokusera på det viktiga arbetet med att skapa tillgängliga lärmiljöer för alla elever. Det betyder att elevhälsans professioner och lärare ges möjlighet att arbeta tillsammans även kring det vi kallar ledning och stimulans. Elevhälsans arbete kopplas genom EHM därför inte enbart till arbetet med stödinsatser på individnivå – det som handlar om extra anpassningar och särskilt stöd.

Summering

Ovanstående – det vi kallar ramverk – är de delar som vi ser som avgörande för att EHM ska kunna bli ett kraftfullt verktyg i det förebyggande och hälsofrämjande elevhälsoarbetet.

Till er som redan har provat EHM men ännu inte lyckats “få till” arbetet fullt ut så kan det vara värt att stämma av ert arbete mot detta ramverk. Att använda delarna som avstämningspunkter och underlag för diskussion för att sedan kunna skruva på och justera det arbete som redan pågår. Till er som ännu inte har provat men är nyfikna och sugna, kanske kan ni använda dessa tankar tillsammans med boken (som ni hittar här) för att planera hur ni praktiskt, organisatoriskt och innehållsligt kan gå vidare?

Vår förhoppning är att vi genom dessa två första inlägg lyckats tydliggöra att EHM har både en tydlig kärna, som en vägledande kompass, men också ett ramverk – som en bärande konstruktion som innebär att vissa saker behöver finnas “på plats” för att det ska kunna kallas EHM. Men vad innebär det här egentligen och varför kallar vi EHM en modell? Ja, det kommer nästa inlägg att handla om. Om du inte vill missa nästkommande inlägg, se till att prenumerera på bloggen!

/Anna Bengtsson, Ida Necovski & Maria Kempe Olsson

EHM – elevhälsomötet: Att både tänka och göra nytt

Tidigare i år publicerade vi, Anna, Ida och Maria, ett gemensamt blogginlägg där vi skrev om elevhälsans utvecklingsarbete utifrån forskarantologin Elevhälsoarbete under utveckling, utgiven av SPSM. Vi avslutade det inlägget med ett löfte om att under hösten publicera en serie gemensamma blogginlägg som skulle beskriva hur elevhälsoarbete kan bli till ett tillsammansarbete och ett skolgemensamt uppdrag i praktiken. Och nu är det dags. I detta inlägg och i ytterligare tre inlägg tänker vi utveckla några tankegångar för att ge stöd till dig/er som är nyfikna på och intresserade av EHM eller till dig/er som vill utveckla ett redan pågående arbete. Förhoppningen är att inläggen ska kunna bidra i arbetet så att EHM kan nå sin fulla potential som en främjande, förebyggande och lärande modell i organisationen.

Att skolors elevhälsoarbete främst ska fokusera på det som främjar hälsa, utveckling och lärande är något som de flesta skolledare, personal inom elevhälsa och lärare känner till och skriver under på. Samtidigt vet vi att det är en stor utmaning att flytta fokus från det åtgärdande arbetet till ett mer förebyggande och främjande. I augusti i år släppte SKL rapporten Nuläge och utmaningar i elevhälsan (2018) som bekräftar att det här är en verkligt svår uppgift för skolor.

Att hitta vägar för att möjliggöra det förebyggande och främjande arbetet i praktiken är därför något som många skolor arbetar flitigt med. Vår bok EHM – elevhälsomötet – en främjande, förebyggande och lärande modell har nu funnits ute på marknaden en tid. Vi märker tydligt att behovet och önskan att lyckas med att förändra och förflytta fokus i elevhälsoarbetet med stöd i EHM har varit och är stort. Arbetet med EHM – elevhälsomöten sprider sig alltså runt om i landet men frågan är vad som är kärnan bakom och i dessa elevhälsomöten? Hur kan EHM bidra till att elevhälsoarbetet blir ett tillsammansarbete på den pedagogiska arenan där gapet mellan lärare och elevhälsans professioner minskas. Och hur hänger EHM ihop med framgångsrika strategier för förebyggande och hälsofrämjande arbete?

Faktorer som bidrar till framgång

Att släppa taget om det åtgärdande arbetet till förmån för ett mer förebyggande och främjande handlar om att tänka i andra banor än tidigare när det gäller vad elevhälsoarbete egentligen innebär och handlar om. Med andra ord handlar det om att få till en synvända som kan rucka på och ställa det vi tidigare har tänkt och gjort på ända. En förändring som inte bara behöver ske på ett abstrakt plan utan även konkret, vilket innebär att det är handlandet som måste förändras för att att åstadkomma ett nytt resultat.

I SPSM skrift Elevhälsoarbete under utveckling, som vi nämnde inledningsvis, presenteras forskning som har betydelse för ett nytt förändrat elevhälsoarbete. Det handlar om hur pedagogik och specialpedagogik, tvärprofessionella kompetenser, rektors roll och organisationsstrukturer kan påverka riktning och fokus för skolans elevhälsoarbete.

I antologin lyfts ett antal strategier fram. Strategier som kännetecknar arbetet på skolor som lyckats med att få till ett förebyggande och främjande fokus i sitt elevhälsoarbete. Dessa framgångsstrategier handlar om att:

1. lärare och pedagoger, även fritidspedagoger, medverkar vid         elevhälsoteamsmötena.
2. allas röster är viktiga, det vill säga, varje deltagare uttalar sig utifrån sin expertroll och kompetens.
3. teamets deltagare har fokus på det positiva, på möjligheter istället för på det negativa, på hinder.
4. det finns en samsyn och samverkan mellan pedagoger och elevhälsopersonal.
5. det åtgärdande arbetet fokuserar på pedagogernas ansvar och strategier istället för på elevens tillkortakommanden.
6. skolan och EHT använder hela skoldagen i ett förebyggande och hälsofrämjande arbete, det vill säga, rasterna och fritids ses också som viktiga arenor.
7. i sista hand diskuteras den enskilde eleven (s.25).

För att lyckas med att genomföra ett elevhälsoarbete utifrån de här strategierna kan skolor alltså behöva både tänka och göra annorlunda än tidigare. Det handlar t ex om att involvera den pedagogiska personalen på möten tillsammans med elevhälsan. Något som nu börjar bli vanligare och vanligare, men som tidigare inte varit särskilt vanligt förekommande. Att rikta ett större fokus mot kontext och lärmiljö utifrån ett relationellt perspektiv är ytterligare ett exempel på en sådan förändring i både tänkande och görande som vi behöver få till.

För att elevhälsoarbete i första hand ska kunna handla om främjande och förebyggande arbete kan därför vårt traditionella sätt att se på arbetet behöva förändras. Det handlar om vem som gör vad, vart vi riktar vårt fokus, hur det ska gå till, när det ska ske, vem det involverar och så vidare. Att förändra är lättare sagt än gjort. Därför behöver vi se det som en långsiktigt process – och en process som kan underlättas med hjälp av verktyg. Det är här EHM kommer in.

Vägledande kompass

EHM utvecklades i syfte att få till ett förebyggande och främjande arbete som kunde påverka och ge resultat i det pedagogiska vardagsarbetet . Ord som samverkan, lärare & elevhälsa, tillsammans, lärande och tvärprofessionellt utgör ledord. Dessa begrepp tillsammans med det salutogena och relationella perspektivet, systemteori och teorier om lärande som grund för förändring kan sägas vara basen, syftet och själva kärnan i EHM. Denna kärna pekar på att elevhälsoarbete är något annat än enbart elevhälsans ansvar och att tidigare traditioner av ett individuellt bristfokus inte är aktuellt. Nyckelorden signalerar också att elevhälsoarbete handlar om lärprocesser utifrån olika perspektiv snarare än att enbart handla om att fatta snabba beslut om “hur”.

EHM utmanar därför tidigare tänk kring och former för elevhälsans arbete genom att bland annat skilja sig från ett traditionellt elevhälsoarbete där EHT-mötet ofta spelat en central roll. Vi vill betona att EHM handlar om att börja se på elevhälsoarbete med andra glasögon. För att den positiva effekten med EHM ska bli så stor som möjligt handlar det många gånger om att våga ta klivet och släppa taget om en del gammalt – både tänkande och praktiskt görande.

Ramverket

Den här kärnan fungerade som en vägledande kompass när vi organiserade fram ett nytt sätt att arbeta med elevhälsa och som resulterade i EHM. Modellen kan ses både som en rutin och ett verktyg men också som ett forum för det gemensamma arbetet med elevhälsofrågor. För att få till “kärnan” i praktiken, så att de vackra orden inte stannar vid retorik, är EHM uppbyggt på ett specifikt sätt som vi väljer att kalla ramverk. De viktiga delarna i denna bärande konstruktion är att EHM

¤ har en tydlig mötesstruktur som säkerställer mötets riktning
¤ bygger på att alla närvarande har tydliga roller
¤ startar i ett nuläge
¤ genomförs på regelbunden basis
¤ syftar till att åstadkomma ett tvärprofessionellt och gemensamt lärande
¤ leder vidare
¤ betyder att elevhälsans kompetens kommer alla elever till del

De här delarna kan sägas vara de som bär modellen, som ger den kraft och som får EHM att fungera så som det är tänkt.

I nästa inlägg fördjupar vi oss i respektive del i ramverket ovan för att förtydliga innebörden. Om du inte vill missa nästkommande inlägg, se till att prenumerera på bloggen!

Om du är nyfiken på grunderna i EHM rekommenderar vi boken som du hittar här.

/Anna Bengtsson, Ida Necovski & Maria Kempe Olsson

PS. För er som väntar på uppföljaren som jag utlovade i mitt förra inlägg – Specialpedagogiskt dilemma – dokumentation – kommer fortsättningen efter att serien blogginlägg om EHM publicerats.

 

 

Specialpedagogiskt dilemma – dokumentation

Att problem och dilemma inte är samma sak känner säkert de flesta till. Den stora skillnaden sägs vara att problem oftast och förhoppningsvis har en lösning och att problemet i om med det slutar vara ett problem. Ett dilemma däremot handlar om att hitta balans, här finns ingen ”antingen-eller-lösning” utan svaret ligger i förmågan att hitta en mellanväg i både och. För mig har den här förståelsen av dilemma öppnat upp möjligheter. För utveckling och förändring handlar ju om att våga vara kreativ och våga pröva nytt, hitta nya vägar.

Ett område där det kanske kan finnas möjlighet att arbeta för jämvikt eller balans är kring dokumentation kopplat till det specialpedagogiska uppdraget. Som vi vet har dokumentation i skolan länge varit en omdebatterad och ibland omstridd fråga. Framförallt har debatten handlat om hur kravet på dokumentation tar över andra arbetsuppgifter och stjäl tid och fokus från det som har med undervisning och lärande att göra.

Ett verktyg för att lyckas flytta fokus

I det specialpedagogiska uppdraget handlar ofta arbetet med dokumentation om det vi gör kring stödinsatserna extra anpassningar och särskilt stöd, det vill säga det vi gör på åtgärdande nivå. Även om just dokumentationen som rör utredningar, åtgärdsprogram och extra anpassningar förhoppningsvis är något som görs tillsammans i arbetslagen vilar ofta ansvaret hos specialpedagogen. Ett arbete som ska balanseras i förhållande till uppdraget att främst arbeta förebyggande och främjande. Det dilemma som här kan uppstå är att å ena sidan uppfylla styrdokumentens krav på dokumentation kopplat till åtgärdande insatser och å andra sidan arbetet med att utveckla inkluderande arbetssätt och tillgänglig lärmiljöer. Men finns det en motsättning de två emellan kan man ju undra? Inte nödvändigtvis såklart.

Specialpedagogik handlar om att hitta möjligheter, vägar framåt och synliggöra det som fungerar. Vi vet samtidigt att dokumentationsformer kopplat till åtgärder är tydligt reglerade i våra styrdokument, något vi såklart måste förhålla oss till. Men här behöver vi flytta fokus från det som inte fungerar till det som gör det när det gäller alla former av dokumentation. För att lyckas i det arbetet måste vi börja i att undersöka och pröva vår egen praktik och vårt eget görande, ta reda på varför vi gör som vi gör. För tänk om vi ägnar tid och kraft åt strukturer som snarare bidrar till ensidig fokus på åtgärdande insatser på individnivå snarare än fokus på att främja pedagogiska strategier och stödstrukturer i undervisningen som gynnar utvecklingen av hela lärmiljön.

Dokumentation som främjar tillgänglighet

Säg att en skola tillgodoser de olika behov som finns i en elevgrupp genom att ha utvecklat det som sker inom ramen för ledning och stimulans. Anpassningar som kan vara avgörande för vissa elever förstår man kan gynna och främja hela elevgruppen. Skolans förmåga att möta olikheter och att skapa tillgängliga lärmiljöer har utvecklats. Något som ju både är bra och eftersträvansvärt, en utveckling som säger att skolans arbete för att bredda undervisningen går framåt. Men det betyder ju att det som en gång kanske dokumenterades som extra anpassningar inte längre är det. Men här finns kanske en risk att vi inte så att säga vågar “släppa taget” om en invand struktur. Och vi fortsätter helt enkelt, av skäl som har med att vi vill göra rätt för oss, att dokumentera det som är ledning och stimulans som extra anpassningar.

En dokumentations-struktur som faktiskt kan hindra oss att fokusera på det breda stödet och en vridning bort från individfokus. Och här kommer vi tillbaka till dilemmat, vi kan välja att inte dokumentera alls, den möjligheten finns. Eller så skapar vi andra möjligheter för att dokumentera det vi gör kring tillgänglighet, undervisning och ledning och stimulans.

Få syn på frirummet

Vi måste alltså akta oss för risken att dokumentation i sig blir ett verktyg som enbart upprätthåller åtgärdande-strukturer. För vi behöver dokumentation som verktyg i arbetet med att skapa god skolutveckling, den är ett viktigt redskap i en främjande-struktur. För att synliggöra hur vi arbetar med dokumentation måste vi fråga oss om det vi ägnar oss verkligen ger den effekt vi vill i förhållande till vart vi vill komma. Här finns ett stort frirum, en möjlighet att själva styra, påverka och förändra för att dokumentation i sig ska bli ett användbart och effektivt stöd (Hirsh, 2018). Den här kunskapen och vetskapen, att vi har stor möjlighet att påverka och styra över dokumentationen öppnar upp möjligheter.

Men det är ju också så att vi inte kan göra mer av samma – det vill säga dokumentera mera. Det som blir själva kärnan är istället hur vi kan använda verktyget dokumentation för att lyckas ligga steget före. Något som kan resultera i att arbetet på åtgärdsnivå kan minska liksom dokumentationen kopplat till stöd. Och att dokumentation kring stödåtgärder verkligen blir till effektiva verktyg med ett salutogent förhållningssätt. Fokus för dokumentation blir då inte att enbart beskriva sådant som hänt istället blir den ett effektivt verktyg för att:

¤ möjliggöra utveckling,
¤ vara ett underlag för handling i praktiken
¤ synliggöra förändring och
¤ låta det vi gör bli utvärderingsbart

För att vi ska kunna vara kreativa kring dokumentation behöver vi börja med att förstå vad lagen faktiskt kräver kring dokumentation – när vi vet det kan vi också upptäcka vilka möjligheter och utrymme som finns i frirummet.

Varför?
Vad säger styrdokument, vad är syftet och utgångspunkten för det vi ska dokumentera? Det som inte skrivs fram i styrdokumenten men som vi ändå lägger tid på att dokumentera vad är vårt syfte med det? Är syftet i första hand att skriva ner sådant som hänt eller ser vi istället möjlighet att kunna lyfta fram och synliggöra det som kan bli möjligt? Vilken dokumentation som behövs för olika syftet, vad som ingår i uppdraget men även vilken dokumentation som inte gör det?
Hur?
Vad säger styrdokumenten om formen? Hur dokumentera korrekt och rättssäkert och var finns det frirum? Kan vi dokumentera på ett sätt som synliggör förflyttning och utveckling? Kan formen för dokumentationen hjälpa oss att få syn på sådant vi inte visste? Eller kan den vara till stöd i att synliggöra kunskap som redan finns? Hur skapar vi samsyn kring vad dokumentation är, och hur gör vi den tillgänglig för alla? Tolkar vi dokumentation lika så att den används på bästa sätt? I det vi väljer att dokumentera hur ser innehåller ut, hur skriver vi fram det som är relevant i förhållande till syftet med dokumentationen?
Vad?
Vad ska det som dokumenterats användas till? Effektiv dokumentation – vad är det? Vad dokumenterar vi som främjar utveckling av lärmiljöer? Vad möjliggör utveckling, är reellt underlag för handling i praktiken och synliggör förändring?

En ledstång för salutogent fokus

Vi vill att dokumentstion ska bli ett verktyg för förståelse och kunskap om vad som behövs i framtiden med utgångspunkt i behov, det som är på gång att utvecklas och möjligt lärande. Den ska synliggöra formativa och framåtsyftande processer, en hjälp i att få syn på det som fungerar. Ett salutogent och positivt redskap och ett led i en process  som möjliggöra och synliggöra hälsofrämjande handlingar och friskfaktorer. Ett redskap för att utveckla lärmiljöer och ett stöd för att se samband – från att synliggöra behov till underlag för handling i praktiken. Den behöver vara vardagsnära och handla om vardagssituationer som fungerar och vad skolan kan göra för att de ska kunna fortsätta utvecklas.

Tillgänglighet handlar om att kunna möta olikheter, i det arbetet är dokumentation bara är ETT av många verktyg vi har att ta till. I arbetet för att forma en skola som gynnar alla elevers hälsa, lärande och utveckling används verktyget kring dokumentation såklart redan på ett formativt sätt många skolor – alltifrån omdömen, IUP:er och handlingsplaner. Men som ett medel för att utveckla tillgängliga lärmiljöer och inkluderande arbetssätt kan det kanske bli ett än mer användbart verktyg. Ett medel för det främjande, förebyggande och åtgärdande arbetet. På individ, grupp och organisationsnivå.

I kommande inlägg tänkte jag ge några exempel på dokumentaionsformer som skulle kunna vara stöd för att möjliggöra utveckling, för handling, synliggöra förändring och låta det vi gör bli utvärderingsbart.

//Ida

PS Vill du prenumerera på inlägg kan du göra det genom att skriva in din mail här till höger —>